en blogg om inget.

Mina fötter är tjocka igen! Jag känner mig som en tant. Men dom är nog tjocka för att jag inte har rört på mig så mycket idag. Jag får väl skämmas lite. Antar jag. Men jag ska ge mig ut nu. Ska ta med Camerån och kanske fota. Fast det är iofs kolmörkt ute, men hey. I have good camera, yes. Och vem säger att mörker inte makes good pictures.

Förresten, jag ska snart launcha min nya blogg. Inget fancy alls, jag är bara trött på blogg.se. Har bara lite små justeringar att göra på den andra. Oh, så hemlig man kan vara. Men det är lungan (ha-ha-ha). Ni kommer att få veta. Sinom tid, mina vänner, sinom tid. Förresten så ska jag iväg och rida islandshäst den 7 juni! Iiiiiiiiiiiiiiiiih! Woho liksom. Happy me. Måste leta fram min störtkruka. Nehej, ut i mörkret.

JAG SAKNAR MIN PIERCING. BUUUÄÄÄH! *WHINE, WHINE*

Just nu känner jag ett sjukligt behov av att umgås med folk. Inte så konstigt kanske, jag har mer energi än vad jag har haft på länge, jag har varit nästan isolerad i fem veckor och jag vill börja mitt nya liv typ nu. Jag vill göra saker, se saker, dricka mig full på gin & tooonic. Mest tonic, för det är så himla gott. Bah! Tristess! Kommer förgås av att vara sjukskriven ett halvår. Och att inte få åka tåg eller buss, herregud, hur ska jag ta mig någonstans? Plugga! Jag kan plugga! På distans, vad som helst! Fornfransk fonetik eller nått. Kanske lite matematik, om jag nu vill plugga ekonomi sen. Uäck, jag hatar matte. Borde lätta upp det med något roligt också. Lite samhällskunskap också. Mmm, ljuva samhällskunskap. Fan, nu får jag ångest för allt också. Måste ha lite ostbågar tror jag.

-Ni kanske undrar var jag har varit, sade hon pillemariskt. Jo, det hoppas jag ju innerligt att ni har gjort, alla mina typ 40 läsare. (ja, jag saltade siffran) Nåväl, jag är i Lund. Jag har nya lungor och jag lever. För tre dagar sen hade jag seriösa funderingar kring änmet: "Om jag hade vetat att det skulle kännas så här efteråt hade jag struntat i det". Idag kan jag inte se varför jag tänkte så. Det är konsigt vad man kan ändra inställning så fort. Anyways, jag ska sätta på en film och slappa lite innan sjukgymnasten kommer, det kommer kännas konsigt att inte behöva springa lika ofta till sjukgymnasten och sånt. Vad ska jag då göra om dagarna liksom..? Jobba? Jag? Bwahaha!

// Yours truly, Malutta Korvsntt

Det har gått ungefär 1½ år sen jag sattes upp på väntelistan för nya lungor. Nej, inte den typen av lungor. Vi snackar riktiga lungor, såna som man kan andas med. Folk brukar fråga hur det är att stå o kö, men det känns liksom lika spännande som att stå i kö på ICA. Kö som kö, om du frågar mig. Det som stör mest är all tid som jag känner att jag förlorar på att bara gå hemma och inte kunna göra någon konstruktivt.
Jag menar, för bövelen, ska jag behöva bli religiös för att få ett par lungor eller? För det ska gudarna veta att det kommer aldrig att ske. Över min döda kropp, bokstavligt talat. Jag skulle vilja göra något kul, och i vanlig ordning i dessa kurssökartider så börjar jag fundera. Det händer ju varje år. Jag är så förutsägbar att det är tråkigt. Igår satt jag och funderade på hur integrationen inom ridsporten ser ut. Jag blev nästan sugen på att undersöka saken. Man vet ju hur det ser ut annars, det är tjejer på ridskolorna och killar som tävlar. Nu blev det ett väldigt spretigt inlägg. Jag måste dammsuga. Och duscha.

Ibland får jag för mig saker som jag ska göra för att förverkliga mig själv. Utvecklas som människa och såntdär tjafs. För det mesta handlar det om skitsaker som jag ändå aldrig genomför eftersom jag är mer prat än verkstad. Jag har haft min rädda-jorden-period, när jag skulle vara miljövänlig och sopsortera och sånt. Det höll inte så länge. Nu läser jag Den hemlige kocken; Det okända fusket med maten på din tallrik och allt jag ser när jag går och handlar är tillsatser och E-nummer. Saft utan frukt? Är du galen, människa?! Köpa färdigmat? Över min döda kropp! Död åt aromämnen! Jag vet inte hur länge det här kommer att hålla i sig, men mat är ju egentligen ganska viktigt. Och man ska ju inte stoppa i sig en massa konstigheter. Även om det ju faktiskt behövs ganska mycket glutamat för att man ska märka något.

Jag har haft en smink-period också. Vilket resulterade i att jag har en miljon små sminkprylar och massor av foton på försöksdjuret Kajsa. hade också stenkoll på vilka make-up-kurser man skulle gå för at bli make-up-artist och vilket smink som var bäst. (det finns inget bäst smink, man får blanda från olika märken och sen är tekniken ganska avgörande)

Min Hello Kitty-period är väl kanske pågående, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med alla små figurer. Jag har plockat undan ett helt gäng men har fortfarande några framme. Kanske bara ett litet tag till. Jag köper iaf inga kläder med katten på längre. Om det inte är jättefina underkläder förstås. Eller en mjuk pyjamas. Eller ett par tofflor.

Jag undrar vad nästa trend kommer att bli...

Vad är oddsen? Den 21 februari nästa år ska jag på en liten reunion med mina homies från Vreta. Idag fick jag ett brev hem som berättade att precis samma datum nästa år är jag hjärtligt inbjuden till en 60-årsfest uppåt i landet. Så nu frågar jag dig, vad är oddsen på det? Mitt val är iofs inte speciellt svårt alls, men ändå. Klart att något ska krocka, det gör det alltid i min värld. Fast det är klart, i hemlighet hoppas jag ju att jag inte kommer kunna gå på någon av tillställningarna, för det skulle betyda att jag hade fått major förhinder. Och major förhinder skulle bara kunna betyda en sak. Ja, ni vet, nya lungor. Då skulle det vara lite jobbigt att bowla eller sjunga ja, må hon leva. Eller upprepade gånger berätta hur irriterad man var när man fick rensa ogräs utanför stallet den där dagen när vi hade varit så effektiva och lärarna inte kunda komma på mer som vi skulle göra. In your face liksom, trodde vi.

Anyways, jag vill bara belysa den här lilla anektdoten från mitt liv. Håll till godo. Nu ska jag göra varma macks. Eftersom macks är världens bästa mat enligt Ankan. (Ankan har inte ätit kyckling med lis från rosa kiosken.)

Jag har funderat lite. Jag måste vara världens jobbigaste patient. Jag är alltid fruktansvärt okoncentrerad och jag gör alltid allt förutom just det jag ska göra. Det spelar ingen roll att jag vet att jag måste och bör. Jag kan ändå prata bort en timme. När jag har varit hos läkaren kan jag aldrig återge vad han har sagt för jag minns aldrig vas samtalet handlade om. Jag läste någonstans att det där med att ha svårt att minnas samtal är något som Aspergerfolk har svårt för. Jag har läst massor om vad som kännetecknar Asperger. Och endel saker har varit så hemskt igenkännande. Jag börjar känna mig som mormor som hittar sjukdomar och tillstånd både till höger och vänster. Men det skulle förklara en del. Det skulle iofs en diagnos på kronisk lathet också. Det är så härligt med ursäkter!

Nus ka jag nog nanna kudden. Eller se på True Blood, jag vet inte.

Något fantastiskt har hänt. Ja, bortsett från att det är snö ute alltså. Om en halvtimme(i skrivandets stund)  ska mamma komma och plocka upp mig för att sen köra mig till sjukgymnasten. Om en halvtimme alltså. Men jag är redan klar! En hel halvtimme innan utsatt tid. Jag tror nog aldrig att det har hänt förut. Jag är stum av förundran inför min egen förträfflighet. Vanligtvis brukar min söta mormor köra mig till sjukgymnasten och jag skäms varje gång hon kommer eftersom jag sällan är klar i tid. Men det är ju självklart att en av de få gånger hon inte ska köra mig, så ska jag vara klar i tid. Är det någon som känner Murphy? Tilläggas ska väl kanske att mormor egentligen skulle köra mig men att mamma, med omtanke av min trafiksäkerhet, ringde och avbokade taximormor. Nu snöar det nästan inte alls längre. Men det är vitt, vitt, vitt.

Och idag är det bara precis en månad kvar till julafton. Mwihihihi.

Jag missade ytterligare en auktion på Tradera. Och då menar jag inte missade som i förlorade, utan missade som i glömde bort. Fan, jag är så sur på mig själv. Visst det är bara en film. Men jag har letet efter den så länge och den kommer inte att bli billig om jag ska hålla på såhär. Jag har satt min maxgräns på 1500 riksdaler. Kan ni fatta? Femtonhundra för en filmjävel. det är ju inte klokt. Men det finns vissa saker här i livet som man bara måste göra. Nåja, jag har en bevakad auktion kvar så jag får väl sätta mitt hopp till den. Eller vänta till 2010 när filmen KANSKE går i nytryck. Om jag lever då, så ja, den som lever får se. Höh. Det ska väl vara själva fan om jag skulle dö innan jag får tag på filmen. Lagen om allts jävlighet antar jag. Men usch, nu ska vi inte vara deprimerade och sånt.

Idag ska jag hämta min hylla ju! Min fina, vita Stringhylla. Yay! Och sen var det något jag skulle köpa på Ikea, men det har jag glömt bort vad det var. Jag har precis för mig att det var något viktigt... Anyway, nu ska jag äta frukost.

över och ut.

"Hej! Kände bara att jag ville skriva något. En nära anhörig på 2 månader har precis fått diagnosen CF, som pricken över i efter en svår lunginflammation. Internetmissbrukare som jag är så googlade jag järnet, jag ville veta allt! Och då hittade jag din blogg. Först läste jag för att hitta intressanta fakta om CF, men sen fastnade jag helt i ditt sätt att skriva. Nu har jag läst igenom nästan tre år av ditt liv och känner mig som en webbstalker. :) Du är ju nästan som jag! Eller iaf den jag var när jag var 22. Katter, Supermario, bio, geléhallon, ditt engagemang och åsikter.. och så har vi samma smak på kändiskillar. :) Hur som helst så håller jag tummen för att du får nya lungor snart. Kan stoltsera med att ha varit med i donationsregistret sen flera år tillbaka och vi har samma blodgrupp tror jag och jag är också ganska kortväxt (fast haken är att jag inte planerat att dö än på ett bra tag). Ville iaf att du ska veta att du är cool och inspirerande!"


Saker som värmer är alltid trevliga. Och ja, det här är ett skrytinlägg. Jag är inspirerande och cool. Bara så att ni vet. Och kära webbstalker, om du skulle få för dig att dö, så hör av dig and I will come to pick up the pieces. So to speak. Eller om du bara vill veta lite mer. Inte för att jag har så mycket att säga, men ändå. Och kudos, tre år av mitt liv, jag kan inte ens tänka mig vad enformigt det måste vara. Och alla bilder på Nils, jeez.

Jag har precis gjort världens största balja med te. Jag har 1½ säsong av McLeods Daughters att gotta mig med. Plus att jag har kakor! Kakpoäng på det tror jag. Jag kommer att ha en så bra natt. Jag, min dator och min balja med te. Goodie.

Imorrn måste jag plugga körkortsteori och boka ett nytt prov. Jag är stammis där nu, borde få klippkort. Fast mitt senaste prov var ju bra (jag hade sextiotvå poäng), det har bara tappat giltighetstiden. Jefla giltighetstidshets. Undra hur länge min halka är giltig... Äh, no worries. (Jag har börjat lägga mig till med en massa roliga australiensiska..australienska..äh, va fan.. uttryck. Roligt)