en blogg om inget.

Jag vill mest bara skriva något för att min nya dator är så fin och trevlig att skriva på. Den är så söt och fin! Och den har HDMI-utgång så jag kan koppla den till min tv och sen se hd-film. Mer specifikt så kan jag se Planet Earth. Yay!

Nu har jag inget mer att skriva. Slut på ord. Jag ska platta min frisyr och sen leta kläde

Inatt drömde jag hur mycket som helst. I en av drömmarna gifte jag mig och när jag vaknade så hade jag en bild av hur mitt drömbröllop skulle vara. Men liksom, stopp och belägg i två sekunder. Mitt drömbröllop? Jag vill ju inte ens gifta mig, jag tror inte på hela idén med äktenskap. Enda anledningen att gifta sig är kanske att det medför en del pappersfördelar. Tror jag. Någon annan aledning kan jag inte se. Ja, om man nu inte gör det i Las Vegas, för då är det ju en häftig grej.

Det stör mig. Jag har inget drömbröllop. FFS. Jag var dessutom sådär hääärligt glad i hela drömmen. Nästan ännu värre. Uäck.

Jag vill bara berätta att jag mår bra. Det känns bra nu liksom. Trots att jag precis har startat en penicillinkur (igen) så mår jag bra. Det känns bra and it makes me happy. Eller ja, alltså, det känns så bra som det kan kännas trots att jag behöver nya lungor. Det är ju ingenting jag går och tänker på dagligen. Trots att lungfolket i Lund verkar tro det. Jag behöver ju inte tänka på det, det finns liksom ingen anledning. Kommer det nya lungor är det ju någon som ringer mig, alltså inget jag behöver bry mig om förens det händer. Gött mos.

Nu ska jag äta lite mer kex med ost. För jag mår bra och det är gott. I helgen ska jag se till att åka till PcCity och se vad jag kan tänkas vilja ha. Det går bra nu.

Ni vet ju att min dator har varit hos doktorn och blivit lagad och ni vet också att jag fick vänta ~8 veckor för att få hem min ögonsten. När jag var och hämtade ut datakräket på PcCity så frågade jag om jag skulle få någon kompensation för sveda och värk. Och lång väntetid och det sa dom att; "Ja, det ska vi undersöka". Jag trodde att det ju inte skulle bli mer än så, ni vet hur det är. Man brukar få ringa och tjata. Jag tänkte inte mer på det utan var mest glad över att jag hade fått hem min dator med allt i behåll. (Yay!)

Idag ringde det en tjej från PcCity och berättade att jag skulle kompenseras. Woah, fancy liksom. Vad som var ännu mer fancy var att jag fick ett presentkort på hela 4000 spänn att spendera! Okej, jag måste handla på PcCity, men ärligt talat, det finns möjligheter även där. 4000 svenska riksdaler. Vad ska jag köpa? Way to go PcCity! Oh, jag måste skriva en önskelista! Mwihihih!

Kärlek!

Alltså, det här med att hitta en ny dator som faller mig i smaken, det är fan mission impossible. Jag ger snart upp. Alla fina datorer som jag hittar kostar över 12000 spänn och så mycket vill jag inte betala. Hell, jag vill inte ens betala över 9000 riksdaler. Allra helst skulle jag ju vilja att någon gav mig en apsnygg, apbra dator helt gratis. Men jag bor ju faktiskt inte i LaLaLand. Den enda dator som jag skulle kunna tänka mig att kalla sexig är MacBook Air, men den är så värdelös i övrigt och jag är ju i sanningens namn ingen äpplemänniska. Jag skulle kunna ha heta drömmar om MacBook Air, men ack..nej då.

Jag har sneglat lite på Dell Studio också. Men fan, dom ser ju så jävla tråkiga ut. Jag vill ha en snygg dator! Är det för mycket begärt?! Jag gååår under. Buhu. Dessutom har pappa precis köpt en lite, fin Acer med en 9 tummarsskärm. Den är så söt! Det är inte utan att jag blir lite sugen på en sån, trots att man trycker på två tangenter åt gången. Och priset, det är ju rent av löjligt, 3000 enkronor för en ynka dator. Jag vet iofs inte hurvida den är bra, jag vet bara att den har en större hårddisk än den skrotmanick jag sitter med nu. Det säger endel...

ÅH. Alla dessa bekymmer...

"Släktfest i villaidyll slutade i katastrof - kvinna i 20-årsålderna gripen för att ha mördat sin 64-åriga pappa. Granne: "Jag såg hur kvinnan kom ut med ansiktet i händerna. Hon såg helt förkrossad ut."

Det kan inte bara vara jag som får en bild av hur hon håller ett ansikte i sina händer... Eller? Jag har sett för många dåliga skräckfilmer.

Varför kan killar inte cykla på rätt sätt? 8 av 10 har foten mitt på trampan och det ser ju helt kokobäng ut. Dessutom får man mindre kraft på det viset. Det är min egna undersökning som har visat på detta. (läs; det är mina fördomar som säger mig detta) Men undersökningar och fördomar åt sidan. Killar har alltid foten mitt på trampan, det är väldigt få som cyklar med tårna. Varför? Detta har gäckat mig hur länge som helst. Det är ju så mycket lättare att cykla med tåtramp! Förståååår ni inte det?

Dagens i-landsproblem. Jag ville bara göra er uppmärksamma på det. Så att ni kan göra om och göra rätt. Allt enligt världsgurun Sara.

Ibland förvånas man över sina egna fördomar. Jag läser just nu Hemlös - Med egna ord och kom på mig själv med att tänka "Men, dom kan ju verkligen skriva helt okej, till och med bra". Jag menar, vad är det som säger att en hemlös inte skulle kunna skriva? Nu menar jag inte 'inte kunna skriva överhuvudtaget', som när man börjar första klass, utan det där med att få ihop en text på ett bra sätt. Jag visste inte ens att jag hade fördomar om hemlösa. Inte så att jag trodde att dom skulle vara korkade, men ni kanske fattar?

Jag älskar ordvitsar. Det är det roligaste som finns. Nu kan man ha en ordvits på fötterna. Är det inte kärlek så säg!?

Jag skulle gärna kalla mig shopoholic och jag tror faktiskt att jag också har gjort det. Men jag är ingen shopoholic. Visst, kläder är jättekul, men för det mesta hittar jag små fel och tycker inte att jag passar i kläder. Jag är ingen klädshopoholic. Däremot skulle jag kunna handla böcker tills jag dör. När jag var i Lund nu så hittade jag tre nya pocketbebisar att ta med mig hem. Aw, my precious little ones. Jag har inte plats för fler böcker och att kasta några kommer absolut inte på fråga. Mina böcker är mina bebisar! Jag måste köpa en ny bokhylla. Eller sluta köpa böcker, men det är ju helt befängt. Böcker är bättre än droger. Förutom sprit, sprit är kul. Synd att man inte kan kombinera böcker och sprit. Det är inte roligare att läsa när man är full... Eller tja, jag har ju inte provat och riktigt gått in för det. Så jag ska väl inget säga än. Nu ska jag läsa en av mina nya böcker.

-Varför har män bröstvårtor? Svaren på alla frågor du aldrig vågat ställa till din läkare
-Hemlös - Med egna ord.
-Listboken.

Kan inte det mest intellektuellt stimulerande som går att hitta. Men helt klart ett tidsfördriv. Jag gillar listor så den där boken med massa listor i ska jag nog spara till sist. Jag ska nog läsa om hemlösa först. Det känns precis lagom intressant. Och allt överskott går oavkortat till Situation Sthlm. Vad nu "överskott" och "oavkortat" kan tänkas betyda.

Espresso House har godast chailatte och jag har köpt nya brallor. Det borde inte ens vara möjligt eftersom mitt bmi inte ens är tillåtet på kattgången. Snart är det väl förbjudet bland folk också. Mitt bmi alltså. Nu ska vi beställa mexikankäk och sen se Top Model. Yeah!

En sista grej innan jag åker bara. Om jag mot förmodan inte skulle komma på vad mitt kall här i livet är så kan jag ju alltid hoppa på det där tåget med folk som har gått igenom saker och sen föreläser om det. Jag kan ju berätta om hur mycket jag kämpade mot min sjukdom, hur jobbigt det var och hur jag längtade efter ett nytt liv, med nya friska lungor. Jag kan berätta om livskrisen och hur jag gav upp så många gånger men att jag tillslut, den där den lyckligaste dagen i mitt liv fick nya lungor och sen berätta för alla som vill höra att vill man, så kan man. Fast nu är det ju bara så att jag kämpar inte. Jag vet att jag borde göra både det ena och det andra. Träna och andas mycket mer, men jag gör det inte. Kan man föreläsa om att inte bry sig? Om att ha en ganska soft livsinställning och inte ta livet på blodigt allvar? Kan man berätta om hur man tar en lungtransplantation med en klackspark med att man tycker det är jättejobbigt om håret ligger fel en dag? Men äsch, det var bara en liten notis. Nu måste jag hitta kläder.

Au Revoir.

<3

Idag är det måndag och måndag betyder ny krönika av Ronnie Sandahl. Aah, kääärlek! Just den här måndagen betyder också bilresa ner till Lund. Och det i sin tur betyder färdkost! Godis! Smaskens. Att äta när man åker bil är nästan det bästa som finns. Jag inbillar mig gärna att jag blir lite hngrigare när jag åker bil. Eller så är det bara för att man inte äter trerätters, man bara äter småsaker så det tar längre tid att fylla ut liksom. Nåja. Dagens i-landsproblem. Nu måste jag medicinera mig lite.

Jag vet att jag har lovat att aldrig mer prata om mitt hår. Men jag vill bara säga en sak; Aldrig mer billigt schampoo från Ica. Aldrig. Jag köpte nytt sjampuu och balsam hos en frisör nyligen. Det kostade drygt 300 spänn och jag visste inte om jag hade gjort ett bra eller dåligt köp. Men oh my god, folk som säger att det inte är någon skillnad har inte haft mitt hår på sitt huvud. Jag ville bara säga det. Och förresten så handlade ju inte det här om mitt hår. Det handlade ju faktiskt om mitt nya shampoo och balsam. Så det så.

Imorrn ska jag åka till Lund btw. Eller ja, åka och åka. Mamma kommer säkert tvinga mig att köra. Nu när jag har bil och nya övningspapper. Uhu. Jobbigt. När jag kommer hem från Lund ska jag ta tag i teoridelen. För extra pluggkänsla ska jag leta fram min skoluniformskjol och mina rutiga ridstrumpor. Yeah. Men först på agendan, Lund, saluhall och Nova Lund. Och kanske lite sjukgymnastik.

I'm lost på något sätt. Jag känner att jag har förlorat något men jag vet inte helt säkert. Eller så vill jag inte bara lyssna på mig själv.  I guess, what goes around, comes around. Bara självaste fan att man ska behöva lära sig det såhär. Jag vill skrika men jag är tyst. Det är så härligt lungt när man är ensam. Jag har upptäckt att smärta döljer annan smärta. På gott och ont antar jag. Men det känns som om det kvittar.

Jag såg precis en liten, liten grå tant med skitsnygga skor. Det rubbade min världsbild lite. Och btw, jag är hos sjukgymnasten precis just nu. Teknikens under, va? Man slutar aldrig att förvånas. Oh my.

Jag hade precis vant mig vid ordet. Jag har lite issues om saker och ting. Ordet passar inte min image liksom. Det känns obekvämt och konstigt även om jag kan förhålla mig till det. Det känns inte applicerbart på mig, även om jag skulle kalla mig själv det för att underlätta för andra. Det är så svårt att beskriva. Det kanske är samma sak med någon som sitter i rullstol och inte vill kalla sig själv handikappad. Kanske en dålig liknelse och kanske inte alls samma sak vid närmare eftertanke.. Jag kan inte förklara. Och jag kräver ju inte att någon ska förstå, och nu känns det ju ändå som att det inte spelar någon roll.
---
Inatt bodde det en gigantisk spindel under min säng och jag drömde konstiga drömmar. Jag har druckit cola och ätit wienerbröd till frukost. Snart kommer mormor och jag ska till sjukgymnasten. Sen ska vi åka till Ikano och jag ska gå in och få skivorna till boxen. Yay. Kanske äta en bit mat också när vi ändå är där. Helgen spenderar jag med min far. Drar alla pappor dålig ordvitsar?

Hej! Er service är färdig för utleverans.
Vänligen uthämta snarast.
Glöm inte inlämningskvittot.
Mvh PC City.

Yay! Ganska nära ett hallelujah moment, men ändå ganska långt ifrån. Men det har tagit 8 veckor, någon form av kompensation vill jag ha. 8 veckor ska det inte behöva ta. Jag har lidit sååå! Det där "vänligen uthämta snaras" borde kanske vara något för dem att ta efter, i stil med "vänligen laga snarast". Kunden har alltid rätt, har jag för mig.

Jag hittade idag en hett eftertraktad dvd-box på Bokia (!) och slet åt mig den som om det vore den sista biten kyckling på väldigt länge. Betalade och kände mig sådär snuskigt övernöjd med mig själv, för även om jag redan hade tröstshoppat lite mer eller mindre onödiga saker hade inte den där riktigt nöjda känslan infunnit sig. Förrän nu vill säga. Jag kunde inte låta bli att även lägga vantarna på ett ex av Mons Kallentofts Midvinterblod i pocketvarianten. Härlisch!

Men, lyckan höll sig tyvärr inte länge. När jag under bilfärden hem tog upp boxen för att öppna och tafsa lite så upptäckte jag att där saknades ju alla skivor. Jag hade alltså betalt 300 spänn för en box. Och bara boxen. Roligare kan man ju ha. Detta trots att jag frågade tanten i kassan om skivorna låg i. Eftersom hon inte la i något när jag stog där och betalade och butiker brukar ju bara lämna framme själva fodralet och behålla skivorna bakom disken. Jättefesligt, verkligen. Nu har jag ringt Bokia och jag får komma in och hämta skivorna när jag vill. Tja, hade dom sagt något annat hade man ju undrat...

Vilken dvdbox jag köpte? Det berättar jag när jag har skivorna.
(CLIFFHANGER! omg! Det betyder att du måste besöka min blogg tills jag berättar!)

Allt detta jävla regn. Jag blir knäpp. Fuktigt väder är inte på något sätt smickrande för min frisyr. Jefla väder. Anyways, det jag egentligen skulle säga var att jag hörde en så fin låt imorse. Eller okej, nu på förmiddagen, men ändå. Inget är som en bra låt på morgonkvisten. Here it is! Jag måste uppdatera min ipod..

8 veckor har det nu gått sen jag lämnade in min käraste ägodel. Ska det verkligen behöva ta så lång tid? Jag borde kanske ha ringt och klagat lite, tjatat och varit jobbig. Men jag är inte en sån människa. Jag är mer passivt jobbig liksom. Anyway, allt det här kommer  säkert att sluta med att jag får en ny dator. Eller ja, "en likvärdig". Vad det nu kan tänkas betyda. Jag skiter ju egentligen i datorn. Det är alla mina bilder jag vill komma åt. Det är bilder från studenten och från min bal. Och en hel drös med bilder på mitt gryn. Och en och annan snygg själ. ÅH, vad jobbigt.

Äsch, jag ville bara skriva något för att det kliade i mina fingrar. Och Aftonbladet provocerade mig inte tillräckligt idag. Nu ska jag borsta tänderna och tugga lite persilja. Fast i omvänd ordning. Jag luktar vitlöksfabrik. Jag åt vitlöksbröd förut. Mm, det är så gott. Så, borsta tänder, spela lite Zelda och sen möta kudden.  Fast om jag spelar Zelda kommer jag vända på dygnet. Jag hatar att vakna efter klockan nio på vardagar... I min ungdom var jag minsann morgonmänniska. Hade inga problem alls att gå upp. Sen gick det väl bara utför antar jag. Shit happens som man säger. Time to go!

Adios.

Har jag sagt att Tomas Di Leva var min idol när jag var mindre? Nu har jag kommit ut. Nu vet ni.

Igår tröståt jag en halv sats marängsmet. (vit marängsmet, sats, yeah, you do tha math. Ha-ha. Då har vi fått det ur systemet) I do that sometimes. Men jag orkade ju inte en hel så jag gjorde två små tårtbottnar. Två små rice krispiestårtbottnar. Yummie. Och idag gjorde jag tårta av allt. Ja, det var ju jallafall planen. Det blev en tårta, men den var helt oätlig. Jag gjorde krämen som ska vara mellan och i kylen hittade jag ett oöppnat paket med vispegrädde. Jättebra, eller hur? Jag luktade på grädden för att vara på den säkra sidan. Inget skumt med den. Så jag hade i lite vaniljsocker och vispade grädden. La ihop tårtan och tog första biten. Det smakade (ursäkta) hundrunk. DET GICK INTE ATT ÄTA! Grädden gick ut 24 augusti. Vilket pucko låter den stå kvar i kylen då? Jag grät. Allt mitt jobb helt förgäves. Jag hatar när det händer. Nu har jag sorg. Och inget att tröstäta. Förbannat.

En vecka kanske inte är något. Men det är tyst och tomt och jag undrar. Jag undrar vad det är som får dig att inte svara. För det är väl inte så man gör? Bara slutar att svara. Gjorde jag så och är det här en hämnd? Jag undviker min telefon för jag vill inte se att den ligger där helt tom. Jag funderar på om jag ska ringa men jag vet inte om jag vill. Eller jo, jag vet att jag vill, men du vet att jag inte kommer att ringa. Varken du eller jag är telefonpersoner. Jag kanske svävar iväg och gör en höna av en fjäder, men det känns bara så himla konstigt. Jag saknar dig.