en blogg om inget.

Det är 19 dagar kvar till valet och jag är helt vilse i partidjungeln.
Det enda jag vet är att jag helst inte vill ge högeralliansen min röst. Och med högeralliansen menar jag Moderaterna. "Det nya arbetarpariet", jo tjena. Jag kan inte mer än skratta.

Jag skulle vilja att det fanns en bok om att gå till val. Typ "Val for dummies".  Hm, jag kanske ska ta och skriva en sån! Vilken underbar idé. Så kan man ta upp lite olika saker man bör tänka på. Det borde vara en bok som täcker mer än ett val. Man skulle ta upp saker som är aktuellt inteför alla val. Alltså inte såna saker som de olika partierna vill genomföra, utan saker som altid finns med liksom. Vad nu det kan tänkas vara...

Alla val är ju ganska personliga. Vad är bra för just mig? Vad gillar jag? Vill jag att "feministiskt självförsvar" ska ingå i undervisningen i skolan? Ska barn få betyg från åk 6? Bör man sänka a-kassan för att de som redan har det knapert ska få det ännu värre? Ska homosexuella få adoptera? Blir inte barnen hemskt mobbade då?

Vänsterpartiet vill införa "feministiskt självförsvar" på schemat i skolan. Ännu en gång läggs ansvaret för killars problem på tjejernas axlar. När ska det sluta? När ska man ta tag i killarna och faktiskt förstå att det är där problemet ligger? Det är inte för att tjejerna inte kan försvara sig som saker händer. Det är för att killarna saknar respekt och inte vet att ta ett "nej". Nej, något självförsvar på schemat behövs inte.

Ja, homosexuella ska få adoptera. Nej, det är inte alla adoptionsbyråer som är villiga att förmedla barn (heter det ens så?) till ett homosexuellt par. Men det beror oftast på att barnhemmet, föräldrarna eller vart nu barnet kommer ifrån inte vill att barnet ska få homosexuella föräldrar. Även om Sverige ligger långt fram på den delen av jämställdhetsarbetet så betyder ju inte det att alla andra hänger med.
Och. Att skylla hela karusellen på att "men barnen kommer ju bli mobbade" känns så jävla förlegat. Jag menar, kom med något nytt och bättre. Då betyder det ju bara att du är villig att tillåta mobbning. Vilket enligt mig är helt sjukt.

Nej, jag vet inte vad jag ska rösta på. Jag har faktiskt inte en enda jävla aning. Jag är så kluven som man kan vara. Fast jag håller fast vid mitt förslag till alla som inte vet. Om du inte har en aning om vad du ska rösta på så lägg din röst på Socialdemokraterna, för att inte Moderaterna ska vinna. För dem vill vi ju inte ha där uppe, eller hur? ;)

Nu ska jag läsa på lite, så jag får lite koll. (jag kan inte garantera den där faktan som står däruppe och jag är faktiskt för lat för att kolla upp det nu)

Klart slut.

Bekräftelse.
Jag har massor komplex, men det är inte så att jag går omkring och påpekar dom hela tiden för folk runt omkring. Okej, jag kanske har påpekat lite försiktigt (läs; ganska brutalt) att jag "faktiskt minsann bara har 1½ lunga!" Men det är petiesser..*host* Det kan faktiskat vara bra för folk att veta, ifall de undrar varför jag inte orkar springa 700 trappor upp till lektionssalen jag ska ha svenska i. Till exempel.
Men jag menar mer såna här så skitsaker som, "Uh, jag är tjock", när människan i själva verket bara har tjocka lår. Eller; "Euu, jag är så ful", när personen ifråga faktiskte ser ut som alla andra, som är precis lika snygga dom också.
Jag klarar inte riktigt av folk som behöver bekräftelse hela tiden. Att alltid behöva peppa med "Neej, du är inte tjock eller ful eller har stor fötter." Det blir ganska tröttsamt och tillslut vill man bara skrika ut "Jamen se dig i spegeln jävla kossa, du är ASFET!" eller "Ja, du ligger faktiskt ganska mycket under medel, utseendemässigt."

Man blir bara så trött. Så för att liksom ge igen, borde ni egentligen få plåga er igenom en lista på alla mina hemska komplex och ojämnheter. Men ni kommer inte att få göra det. För jag KLAGAR inte. (på komplex alltså...) Fattar inte folk att det är jobbigt att höra klagovisor om petitesser vareviga dag? Det finna faktiskt värre saker att oroa sig för. Allvarligt.
Du klagar på att dina läppar är så smala och "ofylliga". Var glad att du har läppar. Hört talas om gomspalt?
Du klagar på att du inte har stora tuttar. Hört talas om bröstcancer? (inte för att cancerrisken ökar med storleken, men ni fattar grejen)
And so on, in all eternity. Gaah, man kan ju bli trött för mindre.

Sluta klaga och ta tag i dig själv och fatta att du är bra som du är. Utan att jag ska behöva bekräfta det vareviga dag. (för det är my mission...eh.)

Nu ska jag äta lasagne.

Jag skulle vilja göra ett litet tillägg till det jag skrev om PETA.  I en av alla deras kampenjer likställer de djurens behandling med hur Hitler behandlade judar under Andra världeskriget.
Det är som att sparka förintelseoffren i skrevet.
Att likställa likvideringen av miljoner judar, handikappade och psykiskt sjuka med slakt av djur är helt befängt. Jag kan inte finna ord för hur jävla illa jag tycker att det är. Jag kan verkligen inte finna ord.
Jag menar, hur jävla dum kan man vara? Det är som att dra judarna i skiten. Inte visste jag att PETA var nazister.
Fast, det är klart, Hitler var en stor djurvän...

Världen har drabbats av ett nytt stort problem. Störra än alla svältkatastrofer. Större än Andra världskriget. Större än George W Bush.
Ni förstår...
När man skriver sms använder många funktionen T9, som ju finns i många av de telefoner som finns på marknaden. Iallafall, någon har då påpekat att vissa "kvinnliga ord" inte finns med i ordlistan. Till exempel, om jag vill skriva till någon att de måste köpa tamponger, så finns inte det ordet med. Katastrof! Hur ska jag då kunna förmedla det jag vill? Hur? Hur? Hur?
Bara det att de ens tog med det på P3's nyheter tyder ju på total nyhetstorka. Eller är det kanske engagemanget som tryter?
Jag menar hallå. Det finns väl ändå värre saker här i världen?
Att man sen kan skriva vissa "manliga ord", som tex prostata, gör ju att det bara måååste ligga något kvinnoförtryckande bakom. Självklart.

Jag undrar vad F! ska göra åt det här?

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,866806,00.html

Det finns inte ord för den ilska jag känner. Om ni känner till den där känslan av total maktlöshet så vet ni exakt hur jag känner.
Flickan var ju för sjutton bara 17 år! Vad fan tänker skinnskallarna med?! Nej, jag vet. De har inget att tänka med. Det är just det.
Ursäkta om jag drar alla över en kam, men jag kan sätta min högra fot på att de där skinnskallarna tillhör en högerextrem grupp. Jag har precis för mig att just högerextrema grupper är väldigt mycket emot just våld.
Hm, ja, tänker du samma som jag nu? Det är något som inte riktigt går ihop. Det är nått fel på det hela liksom. Ja, nu ser jag, det är emot våld men ändå utnyttjar de våld på ett sätt som får mig att undra om folk ens ska våga sig utanför dörren.
Fan, de är ju så jävla korkade.
Det finns inte heller ord för vad jag skulle vilja att de skyldiga straffas med. Men eftersom jag har en hjärna och faktikst också kan använda den så tänker jag inte sätta mina planer i verket. (även om det kliar något fruktansvärt i fingrarna)

Pridefestivalen ska vara fylld av kärlek och glädje. Man ska inte vara rädd för att gå dit.

Vad är det för värld vi lever i?

Jag har fått höra, otaliga gånger, att jag är någon att se upp till. Jag kan inte förstå varför. Jag sköter inte mina mediciner riktigt så bra som jag skulle behöva, jag är alldeles för optimistisk för mitt eget bästa, jag är osocial på alla plan, förutom när jag är full, jag är lat och jag kan inte inse allvaret i saker jag borde. Men ändå får jag höra såna saker. Det är klart, det är jättekul att höra, utan tvekan. Det är kul att någon ser upp till mig, att någon tycker att jag är så jävla bra. Men ändå.

It's not like it's never crossed my mind..

Hur hade det vart om jag varit frisk?
Vad hade jag gjort idag? Mamma satte mig på hästryggen när jag var två år, för att fysisk aktivitet är bra för den som har Cystisk Fibros. Sen dess har jag fortsatt rida, med några uppehåll. Men om jag nu inte hade vart sjuk, vad hade hänt med mig då? Hade jag inte börjat rida hade jag inte gått på Vreta, då hade jag inte träffat alla nya kompisar. Undra vad jag hade läst då? Hade jag haft samma intresse i samhället och politik? Hade jag ens vart samma människa? Nästan alla resor jag har vart på har vart med andra människor med samma sjukdom som jag. Hade jag haft förmånen att sett det jag sett?

Ibland kan jag sitta och dagdrömma om att jag egentligen är frisk. Det är bara det att läkarna har gjort världens dundertabbe. Från det att jag var två år. (som om det nu skulle vara möjligt) Egentligen är det alla de mediciner som jag har tagit under mer än 18 år som gjort mig sjuk.
Hur skulle man reagera om man fick ett sånt besked? Självklart skulle man väl bli strålande glad, jag menar. Det finns ju inget bättre än att vara frisk. Eller vad vet jag, jag har aldrig vart speciellt frisk... Men visst låter det bra fint ändå? Vad skulle man känna sen? Ilska? Mot vem, den läkare som behandlat dig det senaste året, eller den läkare som var med och ställde diagnosen?

Folk pratar ibland om vad som är viktigast här i livet och de allra flesta nämner saker som familjen, vänner, hälsan och att vara lycklig (som man självklart blir om man har dessa saker). Men jag då, som aldrig kan få hälsan? Om jag då sätter mitt värde på något annat, som materialistiska saker, är jag ytlig då?
Kan man inte vara lycklig utan hälsan? För det känns faktiskt som att jag kan det.
Tro det eller ej...