en blogg om inget.

Uuuhiiuhh. Jag har inget att skriva om. Absolut ingentiiiing. Men jag fyller år snart och jag har kommit på EN sak som jag önskar mig. Jag vill ha en karusellhäst! Ja, i naturlig storlek. Annars är det ju inget kul alls. Jag har iofs inte lyckats hitta någon till salu i sverige, så det kanske blir en liten utmaning. Men hey, sånt gillar väl folk?

Jag är ganska drogliberal. Jag menar, det är upp till varje person att avgöra huvida de vill förstöra sina liv med lina efter lina eller bara prova en/några gånger. Om de sen fastnar i ett beroende är det helt och håller deras eget fel. Lyssnade på radio i bilen hem från Lund och det pratades om att kokain är så himla lätt att få tag i nu. Att tjejer blir knarkhoror. Det var någon som hade skrivit in till P3, Kvällspasset och sagt att det var så himla synd om tjejer som blev knarkhoror. Som gjorde vad som för att få en drink eller en lina. Men herregud! Dom är väl vuxna nog att fatta egna beslut! Sluta göra offer av kvinnor, dom har själva försatt sig i den sitiuationen och jag hyser ingen som helst sympati med dem. Det är inte synd om dem. Man blir ju bara så trött. Tjejer är jäääämt offer, åååh, vi äääär såå försvarslösa!

över och ut.

Jag har funderat på en sak. Jag har svårt att förstå folk som har svårt att lita på människor, typ på grund av "jamen, jag blev bränd en gång våren -94 och sen dess kan jag inte riktigt lita på folk, jag vill inte bli sårad igen". Jag menar, kom igen, det var EN människa för flera år sen och sen tror du att alla är likadana. Jag fattar inte. Snacka om att vara långsint liksom. Jag säger inte att man ska lita på alla människor för det, men det måste ju finnas gränser för hur mycket man kan misstro en människa. Eller nått. Nä, jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Folk borde bara vara lite mindre långsinta och lite mer öppna och glada. Love to the people, man.

Nu tror jag att jag måste packa klart. Fast jag vill leka i snön.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Jag hade ett superbra bloggupplägg i huvudet igår, precis innan jag somnade. Men i vanlig ordning är det ju som bortblåst när man vaknar. Så jävla typiskt. Och inte har jag tvättat idag heller. Skit också. Jag kommer inte ha några kläder alls att ta med mig till Lund. Får typ gå i mjukisbyxor. Vilket ju iofs inte är så hemskt. Det är ganska slappt. Så länge jag slipper gå ut bland folk på stan.

Men hursom, Lund imorrn. Det enda jag kan tänka på är maten jag kommer att äta. Frukosten som jag kommer att njuta av och hur mycket jag tycker om Lund. Bara för att det är Lund. Det är säkert något undermedvetet. Jag tycker om Lund även om deras HM-butik inte har världens bästa sortiment. Jag tycker om Lund för att jag har ätit världens, i särklass, godaste mexikanska mat där. (det är ju iofs det enda stället jag ätit mexikanskt på också, men det behöver vi ju inte gå in på...) Lund in my heart liksom, typ. Mwihihih. Borde skaffa en hobby...

Nus ka jag äta ostbågar!

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Min läkare är världens största pessimist. Jallafall är det den bilden jag får av honom när jag träffa honom. Vilket iofs kanske inte är överväldigande ofta, men ibland så. Hans sätt att berätta hur jag mår (som om jag inte redan visste det...) är nästan det värsta. "Jaha, men det här ser ju jävligt illa ut" eller kanske "Du ser ut som...skit" och favoriten "Det går jävligt mycket utför just nu". Jag trodde att läkare skulle kunna förmedla lite inte så bra nyheter (som egentligen inte är nyheter, eftersom jag vet) på ett HUMANT sätt. Jag menar, kom igen liksom. Jag gör iofs inte så mycket åt saken. Jag skulle ju faktiskt kunna säga till honom. Men det är bara det att jag faktiskt inte orkar bry mig. Jag tror aldrig att han faktiskt uppmärksammat när jag gjort något bra. Han tror fortfarande att jag inte kan sköta mina mediciner, trots att jag gjort ett helt okej jobb med det i snart två år. Han har i princip aldrig något positivt att säga. Han är en tråkgubbe helt enkelt.

Fan, jag blir bara på så dåligt humör av att gå dit. Tänker skolka från framtida läkarbesök och bara lyssna på dem i Lund. Vilket ju säkert är väldigt populärt då det finns en viss rivalitet sjukhus emellen. Hur löjligt som helst, men sjukhus pallar inte att ett annat sjukhus ger order.

Nu ska jag skriva en smoothielista.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Jag vill en massa saker. Jag vill resa. Jag vill plugga. Jag vill jobba. Jag vill kunna vara spontan och social. Jag vill ha ett liv som inte behöver planeras in i minsta detalj. Jag vill kunna leva, inte bara nästan, med nöd och näppe vara vid liv. Jag vill vara som alla andra. Fan vad jag hatar det här. Så in i helvete. Jag menar inte att låta deprimerad eller nått, jag är bara så grymt förbannad. Det bästa är nästan att det bara är mig själv jag kan vara förbannad på. Det finns ingen som jag kan skylla min sjukdom på. Inget fyllo som kört på mig och gjort mig förlamad. Ingen strålning som gett mig cancer. Jag har inte ens en rimlig rätt att vara bitter. Gränsen mellan att vara förbannad och bara bitter är kanske ganska fin, men jag anser mig befinna mig på rätt sida. Den förbannade sidan. KAN NÅGON GÅ OCH DÖ SÅ JAG FÅR NYA LUNGOR? Eller bara ringa och kolla med mjölby fucking kommun om man kan plugga något intressant på distans?

Nu ska jag spela Zelda!

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Jag höll på att begå sepukku på tåget från Uppsala. När ska vi få barnfria tåg? Jag skiter i vad du göra med din unge, bara den håller snattran. Fan, förstörde hela mitt humööör ju. Och är inte stockholms central överjävligt stor? Eller är det bara jag som tar korta steg?

För övrigt var Uppsala väldigt trevligt, även om nya människor alltid är lite läskigt, på ett bra sätt liksom. Jag är ju inte känd för mitt sociala beteende direkt. Ska vi tacka gud för vinet? Hah. Och jag borde seriöst öva på mina fightingspels-skills. Och kanske lyssna lite mer på musik. Men! Jag glömde min sjal, mina fina stjärninga sjal. Förbannat liksom, jag är alltid apduktig på att få med mig saker hem. Verkligen.

Ja, men nej. Nu ska jag nog dricka te. Igen. Och fundera på framtida val här i livet.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Sist jag hade färgat mitt hår rött så höll det bara fram till första tvätten, sen var jag  bubbelgumsrosafärgad resten av tiden. Men nu har jag tvättat mitt exeptionellt röda hår för första gången (igen) och det är fortfarande rött! Nackdelen är kanske att hela mitt ansikte också är rött. Eller snarare rosarandigt. Nu vet jag varför emokidsen överanvänder photoshop. Jag har rosa ränder i pannan och halsen är liksom rosaaktig hela den. Nu är det ju tur att jag inte bryr mig speciellt mycket. Och att jag kan täcka ränderna i pannan med min lugg. Mina naglar är också lite rosa, men det är sånt man får leva med. Om jag orkade (och hade grejorna här hos pappa) så skulle jag lacka över naglarna. Fast det skulle kanske se ännu värre ut. Jag är sämst på det där med lack. Allt bara kommer utanför. God dammit.

Ska kanske medicinera mig lite (ordentligt såklart, jag lovar) och sen kanske äta nått mer. Pappa hade bakat jättegott bröd med solroskärnor i. Det är så gott. Skulle kunna leva på solrosbröd och pinjenötter. Lätt. Och kyckling och tzatsiki och ostbågar och chilinötter och julskum och kanelbullar och cola. Och flädersaft. Och scones med apelsinmarmelad.

Och just ja, jag åker till Uppsala, om någon undgått det. Ska berätta aaallt om det lilla äventyret när jag kommer hem. Jag lovar. Om det är någon som bryr sig. Bildbevis kan kanske garanteras. Men det märks.

// Yours truly, Malutta "polkagris" Korvsnutt.

Jag har sett Arn. Och jag blev faktiskt positivt överraskad. Filmen var bättre än vad jag förväntat mig. Helt klart sevärd och med lagom dos pinsamhetssnusk i skogen. Jag är ju som en fjortis och tycker att det är hemskt pinsamt när snusk visas på en stor bioskärm. Det känns som ett stort kollektivt samlag. The more the merrier liksom. Och det blir ju inte bättre av att mitt biosällskap ser ut ungefär ganska precis som huvudrollsinnehavaren Arn. Alltså, dom är sjukt lika.

Iofs, hade jag läst böckerna kanske jag inte hade vart lika överraskad. Men skitsamma. Orka läsa något man ändå kan se på film. Kanske ska vänta på filmatiseringen av Stieg Larssons böcker också, istället för att lyssna/läsa mig igenom dem. Kan ju vara en idé. För övrigt var filmen kanske en liiten bit för lång. Drickan tog slut efter ungefär halva filmen och sen får man liksom sitta där och höra andra sörpla och prassla. På sin höjd kan man tugga lite på sugröret som alternativ till att inte ha något att dricka. Note to self: Köp större cola nästa gång. Och godis från Karamello.

Jefla blogg.se vill inte att jag lägger in en bild. Men sen kanske. Skitblogg.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Klockan är halv tre och jag undrar i mitt stilla sinne var min katt håller hus. Han som brukar värma min säng och snarka tills jag blir galen. Den lilla hårbollen. Jag kan inte ens föreställa mig att han har varit lika liten som en ihopkorvad strumpa. Men även min lilla guldklimp har varit en bebis.

Men hursom, jag har egentligen inte så mycket att säga. Jag youtubar nattmusik och slås gång på gång av hur bra Balladen om Herr Fredrik Åkare och Söta Fröken Cecilia Lind är. Utan att vara speciellt märkvärdig så går låten rakt in och jag ryser av välbehag varje gång. Wounderbar. Jag borde kanske sova, men vem bestämmer att det är på natten man ska sova? Fast jag tycker ju egentligen om att vara uppe tidigt på morgonen. När ingen annan är uppe och det är tyst i huset. Det är livskvalité. Nej, oj. Jag borde skaffa en mat-och-sov-klocka, en sån som Skalman har.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Nattens sista låt: The Mo & Kris LeMans: Nostalgia Locomotive.

Det var nästan, nästan lite vår i luften idag. Solen sken och fåglarna kvittrade. Att det sen blåste halv storm behöver vi ju inte tala om. Fast det är kanske lite för tidigt för vår än, men snart...I mitten av februari kanske. Då kan det bli lite vår. Det är lagom. Så jag kan få tussilagosar till min födelsedag.

Jag började lyssna på Stieg Larssons "Flickan som lekte med elden", och första kapitlet är ett mattetal. Detta mattetal drömde jag om hela natten. Förbannade matematik! Men anyway, ljudbok är ju helkonstigt. Man behöver bara lyssna, inte läsa. Det kändes helskumt. Nu måste jag ju lyssna klart på den här boken, typ 290 spår eller vad det var. Men sista boken ska jag nog läsa själv. Det är jobbigt att höra en röst som man inte alls kopplar ihop med texten. Skumt och konstigt. Jag försökte lyssna på Änglar och Demoner (Dan Brown) men när uppläsaren förställde rösten med en tysk (eller nått...) brytning ville jag bara dö. Det gick inte lyssna på utan att fnissa ner sig totalt. Jag fnissar bara jag tänker på det...

Nu ska jag ostbåga mig.

Idag åt jag fyra mackor till frukost. Eller ja, lunch. Brunch kan vi säga, för att kompromissa lite. Men iaf, fyra mackor. För det första äter jag inte ens mackor för det är så äckligt. Smakar bara bröd tycker jag. (No shit, sherlock?) Mackor är inte alls lika spännande som kalaspuffar. Men hursom, fyra mackor måste vara något sorts personbästa. Det var väl egentligen bara det jag ville säga.

Nu ska jag äta glass!

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

02.29

Jag borde verkligen sova nu. Jag ska inte sitta uppe och se på film. Slå mig på fingrarna, lås in mig och kasta bort nyckeln, sno min laptop, gör vadsom, bara jag får ordning på min dygnsrytm igen.

Eller så kan ni bara mata mig med ostbågar och låta fördärvet komma.

Godnatt i stugan.

//02.32

Vad är grejen med Martin Stenmarck? Och varför tror han att alla "ladies" vill ha honom? Han är som Per Gessle, fast brunett. Skriver texter som en apa kan teckna fram. I reklamen för Ladies Night påstår dom att det är för kvinnor i alla åldrar. Jo, för en 17-åring tycker säkert att det är jävligt hett med Kjell Bergqvist, Martin Stenmarck och Mikael Tornving (eller vad fan han nu heter) Kvinnor i alla (medel)åldrar kanske det skulle vara. Just ikväll kan jag inte finna något som är så provocerande som Martin Stenmarck. Han är bara så tillrättalagt metrosexuell och olidligt provocerande. Hans blotta existens gör mig irriterad. För mig representerar han hela mix megapol-generationen. Jag vet inte hur, han bara gör det. Och jag hatar mix megapol. (och all annan reklamradio också för den delen)

Nu ska jag nog sova. Eller kanske spela tv-spel. Jag vet inte riktigt.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Jag har ett mardrömsscenario;

Husvangssemester med familjen. För mig finns det inget värre än bara tanken på att klämma in hela familjen i ett rullande rum på cirkus 4 kvm. Du sätter upp ett förtält där gräset alltid kommer att vara fuktigt och det blir inte bättre av att det är där man hänger upp sina blöta handdukar och badkläder. När man vaknar på morgonen är alla fönster totalt igenimmade och allt är fuktigt. Och det är inte för att du har haft ditt livs bästa sex (med titanicvibbar) utan för att alla sover på ungefär samma ställe. Det luktar fuktig kropp och när du sätter fötterna ute i förtältet så är gräset såklart...fuktigt!

Innan det försökte du förgäves hitta lite frukost i ett kylskåp som på sin höjd rymmer ett sexpack med öl. Du klämmer lite skinn när du försöker vika upp campingbordet med tillhörande stolar. Bordet är lite fuktigt (såklart!) så det sitter fast gräs och döda småkryp på det. Du känner för att ta ett morgondopp för att kunna bli av med den där fuktiga känslan och lukten av din brors fötter, med ett skutt hoppar du i de fortfarande blöta badkläderna och får senare försöka torka dig med en blöt handduk. Dom dagar det regnar sitter du i förtältet med dina bedårande syskon och spelar Uno. Men korten klibbar ihop eftersom, ja, det är ju lite fuktigt i det där förtältet. Ikväll ska ni grilla. På Ica köper mamma färdigmarinerad flintastek och en burk potatissallad. I ena hörnet av förtältet ligger alla era badleksaker, lite luft har pyst ut så krokodilen ser lite deprimerad ut. Men vem kan klandra honom?

Jag förstår liksom inte grejen med nyår. Ett nytt år, so what? Det är en ny dag varje morgon, ska vi fira det också? Åååh, kan vi inte det? Supa oss fulla varje kväll,  berätta för alla vilka som ska vara våra nydagslöften och sen ska vi ju självklart inte hålla dem. Sen kommer en ny dag och nytt firande. Åh, kan vi inte? Snälla.

Jag är inte bitter. Jag hade en väldigt trevlig nyårafton. Jag åt god mat och såg på HasseåTage-film. Och så åt jag lite popcorn med mitt nya smörsalt på. Mycket gott! Jag höll Nils sällis när det smälldes lite extra höga smällare. Jag har en känsla av att han störde sig mer på mig än på smällarna...

Nu kurrar det lite i kistan och jag ska nog göra en djupare undersökning av kylskåpet. Kanske finns det lite julskinka kvar till en tunn stackare. Hoppas kan man ju alltid iaf.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.