en blogg om inget.

Min fötter är tjockisar för tillfället. Som samlar på sig vätska så att det ser ut som om jag har pensionärsanklar. Det är inte ens lite sexigt. Faktiskt mest fult. Provade att promenera bort det men det resulterade bara i att jag fick skoskav. Aj. Mamma tyckte att jag skulle peta i mig en Furixtablett till. Furix är vätskedrivande och inget man dör av. Tror jag. Men jag föreslog den brillianta idén att vi skulle ringa lungmedicin först och fråga "för säkerthets skull". Jag ska fan aldrig mer ta egna beslut. Sköterskan jag pratade med fick inte tag i jouren (jättebra att inte få tag i den som ska ha jour...) så han tyckte att det var bättre att vi åkte in till akuten så att dom fick titta. Jag är liksom inte dödssjuk. Jag har bara lite feta fötter. ÅH. Aldrig mer komma med "bra förslag". För SÄKERTHETS skull har jag dessutiom emlat (Bedövat. Jag jag är en mes) båda armarna, för om jag inte hade gjort det skulle dom med alla säkerhet vilja ta sjutusen prover. Nu kommer dom inte ens fråga. Känns skönt att gardera sig iaf. Murphys lag är min lag. Så att säga.

Måste äta nått. Man vet ju aldrig hur länge man får sitta där och kucklilura. Borde kanske ta med DS:et. Och jag har fotat massor idag, ska slänga upp några bilder sen. Eller kanske knåpa ihop ett kollage i Picasa. (inte ett dugg avancerat)

över och ut.

Den förbannade jävla bilddagboken vill ju inte fungera som den ska. Jävla kuksida. Ursäkta, men jag måste få det ur systemet. Nu har jag fått det. Tack. Moving on.

Anyway, idag var mamma och jag nere på stan. Lund är kontigt, typ inget är öppet på söndagarna. Eller så är det bara Linköping som är udda som har öppet på söndagar. Saker ska ju egentligen inte ha öppet, söndagar ska vara lite döda. Men jag var jallafall inne på Coop och köpte (o)nödvändigheter som ostbågar och choklad. Sen strosade vi runt lite i Lund och det var så varmt och skönt. Jag hittade en EspressoHouse och köpte en Chailatte. Oh, du ljuva dryck. Satte oss utanför domkyrkan, i solen och bara degade i en timme eller nått. Jag får säkert tjugotusen fräknar under natten. Hurra.

När vi degat klart begav vi oss till den grekiska restaurangen. MAT! Gick förbi stället där min tidigare favorit, Tapatio, låg. Inte utan att man blev lite lätt deprimerad. No more mexican food. Buhu. Nåväl, vi beställde en mixgrill med nöt, gris, lamm och kyckling. I löv chikin, you know. Vad vi hade till? Behöver jag en gå in på det? Tzatsiki såklart. Den var så god. Inte riktigt lika god som den jag gör, för den är fan grym (utom när jag råkar ha i lite för mycket vitlök..) men helt klart ett VG+.

Och jag hade tänkt ladda upp en hel rad med bilder men det vill visst inte fungera och försöker jag fler gånger så kommer mitt huvud att explodera och jag kommer att skrika fula ord så att alla pensionärerna här på avdelningen vaknar. Och det vore ju dumt. Jävla internethelvete.

I övrigt mår jag toppen! Jag lovar, lite träningsvärk i benen bara, men det hör väl till. Borde sova nu. Imorrn ska jag shoppa.

över och ut.

Jag fucking hatar fucking jävla kedjebrev. Nej, POLISEN skulle inte gå ut och varna för ett jävla datavirus. Och dom skulle defenitivt inte använda så många satans utropstecken som det var i mejlet. Hur naiva får folk bli? Jag har fått samma jävla mejl tre gånger. Jag ska fan sluta använda internet. Jag ska bli eremit på heltid. Fuck yeah.

Jag gick upp kvart i sju idag. Varför undrar kanske ni då? (Såklart ni undrar!) Jo, för "mellan klockan 07.00 och 09.00 kommer sotaren". Vad är det som gör att sotare kan såga såna tider? Inte att det är tidigt utan att de är så flytande. Liksom; "Jomen serru, atte vi dyker väl upp mellan schu å niie, eller kansk efter lunch, kanske imorrn eller om en trekvart-tvåveckor". Är det så svårt att säga en exakt tid? Nåja, jag masade mig upp eftersom ingen annan gjorde det. Okej, det kanske inte är någon annan hemma, men ändå. Sotaren kom när jag var på toa. GIVETVIS! Sen var han klar på typ 10 minuter. Jag känner mig inte alls lurad på sovtid. Nej då. Jag ä int bitter.

Jag åt en mazarin till för-frukost. Nu ska jag äta fiiiiil med fråååsties. För det väcker tigern i dig! Greeeeat. Rawr. Eller oh, min säng ser så skön ut, kanske skulle... En liten stund bara.

(Sotare är för örvigt inte alls svarta av sot. Besvikelse)

Gaah. Man kan ju inte bara sluta upp med att servera brunch till stadens invånare! Upprörande! Jag ville ju ha frullelunch. Nu kommer hela min dag att vara sne bara för det. Fan. Jävla skitlilla Linköping där inget finns tillgängligt på helger. Hur ska jag nu kunna lösa in mitt presentkort? Nu kurrar det i magen och jag blir tyvärr sån att om jag inte får som jag har planerat så tänker jag inte äta alls. (det drabbar ju bara mig själv egentligen..)

Idag är dagen alla borde känna till. Dagen då världens bästa grej hände. Fast det är inte lika kul längre för jag får åldersnoja och ångest. Vilket i sin tur leder till att jag måste tröstäta tårta, så det kanske inte är så dumt ändå. Jag svär vid min vänstra fot, du kan inte hitta en mer optimistisk människa än mig. Det är bara det att jag blir så trött på folk som är negativa så jag orkar aldrig bevisa för dem att man visst kan se ljuspunkter i i princip allt. Men det var inte det här jag skulle skriva om egentligen. Jag skulle spy lite galla. Eller något. Men det är så svårt för mig för jag är så fruktansvärt konflikträdd. Jag är en mes. Så därför måste jag göra fegvarianten och gnäller över det i min blogg istället. Och sen hoppas att folk läser. Bra där.

Jag hatar när folk kallar mig för gumman. Lilla gumman. Det är så fruktansvärt förminskande. Överhuvudtaget tycker jag att folk som kallar sina vänner för gumman förminskar dem å det grövsta. Jag vet att det kanske inte alls är meningen. Men jag bara spyr. (det snöar ute nu) Men eftersom jag inte kan säga som det är direkt till folk så kanske det är meningen att jag ska vara liten. jag skulle aldrig få för mig att kalla någon för gumman, det känns ju helt fel. En klapp på rumpan lilla stumpan.

Usch. Nu måste jag knarka Lars Winnerbäck. Och packa, jag måste packa.

Ni vet.. Brink och Briar är fantastiska. Just nu bejakar jag hästmänniskan inom mig. Den som så gärna vill komma ut igen. Sen som vill hoppa, galoppera och rida öppna. Varför befinner jag mig inte i Göteborg nu? Jävla lungkö.

Fan vad jag saknar hästar i mitt liv.

Jag kan inte låta bli att tänka på hela den här duniga grejen. Trodde folk på allvar att fåglarna var döda när man tog dunet? Fattar inte folk att det skulle gå åt typ jättemånga pippafåglar då? Vari ligger vinsten då liksom? Och varför ska Aftonbladets läsare alltid rasa? Har konsumenten inget ansvar what so ever? Nej, man ska matas med säkra saker och slippa bry sig, förens något hemskt uppdagas för då tar det hus i helvete. Det ska whineas och gnällas, rasas och skrivas på protestlistor. Man ska gå med i minst tre facebookgrupper och man ska kasta ALLT som innehåller dun. FÖR DET GÖR JU SÅ STOR SKILLNAD. Nu.

Trött på att folk aldrig tar ansvar. Trött på att folk är så dumma.

Nu är det februari. Snart är det mars och då fyller jag år fast det är sånt man talar tyst om för jag vill inte bli 24 år. Det är ju nästa pension. Åldersnoja? Jag? Jotack. Men det var inte det jag skulle komma till, utan jag skulle berätta att jag ska på...tjejkväll. Jag hatar ordet tjejkväll för allt jag kan se framför mig är fulla väninnor som antastar precis-fyllt-18-pojkar. Väldigt fulla, väldigt högljudda och bara jobbiga. Jag föredrar en "social sammankomst med gamla klasskamrater". Eller egentligen vad som helst förutom just "tjejkväll". Men hursom så är det väl det jag ska på, och jag tror att det kommer att bli kul. Kanske till och med väldigt kul. Men you know me, jag är inte den som skruvar upp förväntningarna. Det är ju så mycket roligare att bli positivt överraskad.

Tjejkväll, för mig är det synonymt med fulla tjejer, fyllebilder, halka runt på för höga skor, dom säger saker som "Guuud, gumman, vad du är snygg!" eller "Oooh, jag är så fuuull!" eller "Fan vad vi ägde i gymnasiet!". Åh, snälla skjut mig och mina accosiationsbanor. Vissa ord är liksom inte menade för min värld.

I dagens Corren, på familjesidorna var det ett litet reportage om en familj som hade två barn med namnen Kalle Iron och Maja Maiden. Okej. Såhär va. Ska man promt skaffa barn kan man väl för sjutton se till att ge dem normala namn?! Jag hade kunnat acceptera Gunnar eller Ranghild. Men allvarligt, Iron Maiden? Det spelar ingen roll hur mycket jag tycker om Lars Winnerbäck, jag skulle inte döpa min unge till Lars för det. Eller till Detektivbyrån, Hellogoodbye eller Moneybrother. For gods sake. Föräldrar som planerar att ge sina barn fula och identitetsdödande namn borde inte ens få skaffa barn. jag vet att jag inte ens borde bry mig, men vad fan. Folk är så dumma att man inte kan låta bli. Det blir som att se på en nasty trafikolycka.

(Jag hittar tyvärr inte reportaget på deras hemsida, annars hade jag ju givetvis länkat. Jag är ju duktig.)

Jag har funderat på en sak. När jag har träffat söta pojkar, både bra och mindre bra, så har det alltid under tiden man träffas kommit upp att killen ifråga har något sorts mindervärdeskomplex. Det är oundvikligt! Drar jag till mig såna deprimerade typer eller vad är upp med det? Det kommer alltid ett "jag är så ful", "ingen vill ha mig" och andra negativa tankar. Och jag blir så trött! Vad är det för fel på folk som bara kan se negativa saker hela tiden?! Hur vore det att testa att se saker på ett positivt sätt någon gång. Okej, jag kan fatta att du är less för att din farmor, din hund eller din vandrande pinne har dött. Men att sitta och gnälla över att du är ful/fet/otillräcklig på alla sätt och vis är bara så fruktansvärt enerverande. Och jag drar till mig dessa människor! Jag orkar inte bry mig längre. Nej, du kommer aldrig få en flickvän. Ja, du är ful. Och ja, du kommer att dö som oskuld.

GAH!  Det kanske är sant som man säger. Att folk dras till sina motsatser. Då ska jag fan bli en bitterfitta. (eller vänta nu...) Sur och negativ, med dåligt självförtroende. Så kanske det kan dyka upp en GLAD människa en vacker dag. En person som inte behöver bekräftelse 24/7.

Jag vet inte riktigt vart jag är påväg. Jag ville bara ha det sagt. Jag är trött på folk som inte fattar hur bra dom egentligen har det. Jag spelar på mitt hallå-jag-har-en-halv-lunga-kort. Nu ska jag borsta tänderna.

---

Eller. Så är det jag som gör dem deprimerade. Det skulle ju vara lite...deprimerande.

Har ni sett reklamen för Gainomax (eller vad det heter)? Det där som man ska äta istället för att äta upp apornas bananer. Jag har aldrig tyckt om apor och jag tänker inte börja nu heller. Jag ska äta upp alla era jävla bananer, apjävlar! Försvinn från min tv, jag är trött på att se den fula apan. Och jag tror att om man skulle ge en såndär apa en duva så skulle den med största sannolikhet ha sönder den. Apjävel.

Bra: Ikväll ska jag se Solen i ögonen på Filmstaden, 20:00. Popcorn, cola och Lasse, kan det bli bättre?

Anus: Jag missar premiären av På Spåret. SKIT! Jag tycker massor om På Spåret och ibland gissar jag till och med rätt på destination. Buhu. Jag får se reprisen..

Alltså, jag vet inte. Lasse Kronér som julvärd? Vad hände med Ernst liksom? Det var en bra julvärd om du frågar mig. Eller för all del, Arne Weise såklart. Men Lasse Kronér? Jag gör det jag gör bäst. Jag klagar. Jag vill inte ha Lasse som julvärd! Ta bort! Han kanske är helfestlig i Doobidoo, men inte på min julafton. Bah!

Såg förresten att På Spåret ska börja igen. Hurra och yay i massor. Bästa programmet ever liksom. Det är så bra att jag för tillfället inte kommer på en rolig ordvits om det. Jag har spårat ur liksom... (ÅÅÅHSKJUTMIG)