en blogg om inget.

Nu är det fyra timmar sen mamma gick. Mina fingrar skakar när jag skriver detta för jag gråter som ett barn. Jag är 24 och vill bara ha min mamma. Hur kan man känna sig så ensam trots att det är fullt med folk omkring? Vem ska ta hand om mig? Jag bävar inför natten och den jävla sprutan som jag måste ta varje kväll. Jag hatar sprutor. Men mamma gör allt bra.

Imorrn kommer pappa och jag hoppas att det kommer att kännas så mycket bättre. Men det är ju så långt kvar. En hel natt och en hel dag. Och på söndag kommer jag få gå igenom samma sak igen. När pappa ska åka hem.

Jag saknar att prata med min sjukgymnast. Jag borde ringa men kan inte drifta mig till att lyfta luren. Hon var där när dom ringde här ifrån Lund, det kändes bra. Eller, jag var hos sjukgymnasten när dom ringde. Man kan inte föreställa sig hur det känns när dom ringer och berättar en sån sak. "Sara, vi tror att vi har ett par lungor till dig".

Fan vad mycket jag vill åka hem.
(Ursäkta alla deprimerande inlägg. Men jag är nere.)

För två timmar sen var jag glad. Nu vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag har sån fruktansvärd ångest och jag vet inte vaifrån den kommer. Den har bokstavligen förstört hela kvällen. Skulle egentligen suttit på ett tåg på väg till norrköping just nu. Om en kvart skulle jag ha varit framme. Där hade jag varit glad och hög på trevligt umgänge.

Det som är jobbigast är att inte veta varför. Om det beror på min underbara, medicinska situation just nu. Eller om den beror på något annat. Jag har svårt för abstrakta saker. Just nu mår jag mest illa av hela grejen. Hej täcke.

Apati och noll känsla. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, eller hur är det man säger? Det är ju bara det att jag inte kan vänta för evigt. Under tiden shoppar jag onödiga saker och förlorar människor jag tycker om. Dom liksom glider ifrån en när man inte kan eller orkar hålla uppe någon sorts kontakt. Och då menar jag inte "inte orkar för att man är lat". Utan det där andra, ni vet. Det lite mer komplicerade och jobbiga. Usch.

Jag vill så mycket och jag tänker inte låta det avslutas här. Ogjort och förkastat.
//

Imorrn ska jag prova mitt nya Wii fit. Det inhandlade jag idag under pistolhot från min syster. Nästan. Fast jag tror att det kan vara väldigt kul. Jag vägde in mig idag och jag hamnade långt under normalvikt. Så jag satte upp som mål att gå upp ett par kilo. Heja mig! Yeah. Nu måste jag äta något.

Jag kanske kan skriva arga manifest i feminismens tecken. Jag kanske kan skriva en ironisk insändare som 1% av läsarna förstår. Jag kanske kan det där med att uttrycka mig i fakta och raka linjer. När saker är synliga och konkreta är det lätt. Då fattar jag. Men när allt trasslar till sig för att det är inne i mitt huvud, då blir allt genast så mycket jobbigare(plus att jag är lite lat). Man säger ofta (läs; det står i Cosmopolitan) att män har svårt att prata om känslor. Om det stämmer så är jag man ända ut i fingerspetsarna. Utan tvekan. Jag gräver hellre ner mig i ett hål än tragglar mig igenom mitt eget huvud. Det är liksom lättare. Jag gillar att sopa saker under mattan så att säga. Sen blir det ett märke i mattan som aldrig går bort. Typiskt.

"Vitlök är de intellektuellas ketchup"

(ordspråk, okänt ursprung)
Word!

Jag hittade precis det här i ett forum. Läs och begrunda.


42 är svaret, vad är frågan?

42 är svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting i boken Liftarens guide till galaxen. 42 är även kilometerantaler i ett maratonlopp, och den grad som bildar en regnbåge när solens strålar bryts i vatten

Helt plötsligt fick jaga en sån lust att springa. Springa länge. Det är så skönt att springa och veta att man mår bra av det. Det tråkiga är ju bara att jag inte kan springa. Jag kan ju för sjutton inte ens gå längre sträckor utan att avlida. Jag är så trött på det hela att jag helst bara vill lägga mig ner och dö. Jag må vara envis men jag är ingen fighter. Jag vill springa. Jag vill se marken försvinna under fötterna. Jag vill inte vara fast här. Jag vill leva.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Det är skillnad på att vara en fighter och att vara envis. Att bara vara envis kan ta en långt, men att vara en fighter kan ta en ännu längre. Jag är envis. Men jag är inte en fighter. Att ständigt jobba i motvind utan att få någon som helst credd gör att man liksom tappar stinget. Åååh, vad tråkigt. Nu ska jag spela Mariokart.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Jag vill en massa saker. Jag vill resa. Jag vill plugga. Jag vill jobba. Jag vill kunna vara spontan och social. Jag vill ha ett liv som inte behöver planeras in i minsta detalj. Jag vill kunna leva, inte bara nästan, med nöd och näppe vara vid liv. Jag vill vara som alla andra. Fan vad jag hatar det här. Så in i helvete. Jag menar inte att låta deprimerad eller nått, jag är bara så grymt förbannad. Det bästa är nästan att det bara är mig själv jag kan vara förbannad på. Det finns ingen som jag kan skylla min sjukdom på. Inget fyllo som kört på mig och gjort mig förlamad. Ingen strålning som gett mig cancer. Jag har inte ens en rimlig rätt att vara bitter. Gränsen mellan att vara förbannad och bara bitter är kanske ganska fin, men jag anser mig befinna mig på rätt sida. Den förbannade sidan. KAN NÅGON GÅ OCH DÖ SÅ JAG FÅR NYA LUNGOR? Eller bara ringa och kolla med mjölby fucking kommun om man kan plugga något intressant på distans?

Nu ska jag spela Zelda!

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Tänk om man skulle sluta att blogga. Bara sådär. Jag menar, jag skriver ju ändå inget vettigt och jag tror inte att det är någon som skulle gråta floder om jag slutade. Jag är ju inte Alex Schulman direkt. Jag är mycket snyggare.

Ibland känner jag mig helt bortglömd. På riktigt. Som om det aldrig betydde något.

Jag har alltid tyckt att det är jättejobbigt att ta hem kompisar (och killar). Jag vet inte varför, men det har alltid vart så. Det är som om jag skäms. Vilket jag absolut inte har någon anledning till. Men det är för att jag vet. Jag vet att skulle jag ta hem tex en person av manligt kön så skulle mamma tissla och tassla om det. För det vet jag att hon gör om andra. Och det är just det där. Jag vill inte att det ska tisslas och tasslas. (Jag skulle ju inte palla en enda dag som kändis) Gud, jag är så himla mesig ibland. Så ibland kan jag sakna min lägenhet. Men bara ibland.

Nu ska jag nog leka lite med mitt Nintendo igen.


//Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Edit: Alltså, tanken är väl att jag ska kunna bli lite mindre mesig när det gäller den saken. Åter till Nintendo.

Idag har jag inget att blogga om.

Jag vet inte. Varje gång dom bråkar om något så tänds det en liten låga hos mig som faktiskt önskar att dom skulle gå skilda vägar. Jag vet, det kanske är fult att önska något sånt. Men jag kan inte se att hennes liv skulle bli sämre utan honom. Att de sen inte kan argumentera för fem öre gör ju inte saken bättre. Ursäkta, jag bara måste skriva av mig. Dom kan tjafsa om samma sak i flera timmar utan att komma någonvart. Det enda de maler på om är vad just hon/han tycker. Jag lyssnar, ibland frivilligt, ibland ofrivilligt. Dom verkar liksom inte fattat hela den där grejen med att kompromissa. För att ta ett exempel, idag, A sa att hon tröttnat lite på hela grejen kring bilklubben, hon tyckte att det blivit lite mycket. Och jag kan hålla med, även om jag inte ens är med. Men dom åker ju ofta på dom där töntiga träffarna eller såna slingor i skogen där dom bara kör. L tyckte självklart inte likadant. Men dom kan liksom inte ge sig med att komma överens om att dom är oense, dom ska sitta och mala på om samma sak hur länge som helst. Jag överdriver inte, meningen ; "Men jag tycker inte så" upprepades säkert femton gånger. Var. Det är som att dom inte lyssnar på varandra utan bara är så måna om att få tala till punkt. Jag har ibland medlat lite emellan dem, men det blir ganska tröttsamt. För ibland känns det som att det är mitt fel, fast att jag vet att det inte är det. Och jag kan inte rå för att ta åt mig av saker som egentligen gäller mina syskon. Jag antar att jag väljer att ta det som dom inte få höra, saker som jag inte vill att de ska höra. Det kan inte bara rinna av mig.

Det är inte helt frivilligt ja sitter där och lyssnar. Det är oftast över maten de ska dra upp saker och ting, och vad ska jag göra? Resa mig och gå? Iofs, det kanske är det jag ska göra, för jag orkar verkligen inte lyssna på dem mer. Lös det själva eller ta hjälp av någon. Men inte mig. För jag skiter i vilket. Om han stannar eller går.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Plinke-plonke-plinke-plonk.

Life sucks, and the you die. Right? ^^,

// DD