en blogg om inget.

Varför är det ingen som har berättat för mig att filmen Shakespeare in love är typ skitbra?  Och att han som spelar Shakespeare är jättesnygg. Ni måste ju berätta sånahär saker för mig! Det måste ni ju förstå! Det var posei och fina ord, komplicerad kärlek och en förnimmelse av vad som varit, i en enda sörja. Efter filmen såg jag en dokumentär om Freddy Mercury och allt blev en emotionell overdose. Nu sitter jag här och lyssnar på Antony and the Johnsons. Och jag känner mig trots allt ganska harmonisk. Gosse, som jag längtar till 19 mars.

Jag är förkyld men jag känner mig inte sjukare. Näsan kunde ju ha det bättre, men min grundsjukdom är liksom inte det som stör mig nu. Den håller sig liksom på sin kant. Vilket ju är ganska skönt. Imorrn ska jag till sjukgymnasten och någon dag ska jag ge er smakprov ur min Uardaordbok. Åh, den är så rolig och jag rekommenderar ordtrollare av alla de slag att köpa en. Ack, du underbara bok..

Och på tal om inget så är det 8 minusgrader ute. Undra om min cola kommer att frysa..? Mmm, igloglass..

Jag observerade lite olika saker idag när jag var i stan. Bland annat att det finns en himla massa snygga människor, en himla massa fula människor och en himla massa människor som skulle kunna vara snygga om dom bara orkade bry sig. Och det är ju inte utan att jag undrar vilken kategori jag tillhör. Kanske ingen. Jag är bara ett offer i blå för stor jacka och smala ben. Skojigt värre. Men anyway, det var inte det jag skulle komma till. Det jag observerat var när killar ska hälsa. Det verkar inte som om killar kan kramas (förutom med tjejer såklart) utan det blir mest någon pinsam handskakning som ser ut att ha kunnat bli en kram men oj, så kom de på att de befinner sig bland folk, då kan man inte kramas. Eller så blir det någon konstig axelknuff där dom stöter ihop varsin axel och tar i hand. I mitt huvud säger de också "Yo!" Det var främst yngre killar som verkade vara obekväma med det där att hälsa. Dom har väl kanske inte jobbat upp någon rutin på det hela.

För övrigt så köpta jag nya tofflor idag. Som att jag behövde det. Men dom var så fina och fluffiga. Vi kommer nog att trivas tillsammans. Gulliguuuull. Nu måste jag dricka mer te. Jag har ont i halsen, jag tänker inte bli förkyld. (fast det är ju säkert redan försent) Damn.

Jag kan författa hela blogginlägg när jag är i badrummet. För sakens skull kan vi säga att jag badar när jag filosoferar ihop dessa inlägg, och bortse från det faktum att jag badar mycket sällan. Det här som jag skriver nu författade jag inne i badrummet, om någon  nu undrar. Jag borde ha ett anteckningsblock liggande där (brevid badkaret, såklart) så att jag kan skriva ner viktiga noter och sånt. För oftast är det ju ändå så att allt det jag klurar ihop försvinner i samma stund som jag stänger dörren efter mig. Alltid lite konstigt och alltid lika irriterande. Det är väl kanske egentligen samma sak varje gång man är någonstans och inte har något att skriva på.

Nu blev jag trött. Ska nog spela lite mariokart och sen sova. Mamma och jag ska visst in till stan imorrn. Jag kommer dö för det kommer vara så mycket folk och jag har inga pengar och vill egentligen bara sitta på EspressoHouse och dricka chailatte. Hela dagen. Herregud, vad kissnödig jag skulle bli (och så många blogginlägg jag skulle kunna författa ihop!) Nä. Mot nintendot!

Nu är det slut på det roliga. I kylen står det fullt med julrester och jag vill helst inte se mer mat. Eller mer skumtomtar, fast att jag sitter och äter på en stackare just nu. Självbevarelsedrift? Jag? Jag är egentligen mest sugen på lite kyckling. Fattig är jag också. Försäkringskassan är seg och har inte tagit hand om mina bostasbidragspapper än. Jag har jallafall inte fått papper på det. Och jag betalar ju ändå hyra här hemma. Fast med pengar som jag egentligen inte har. Jag vet inte hur det går ihop. Tur att jag bor hemma och inte på en gata i Frankrike eller nått.

Eller herregud, vad sitter jag och skriver. Jag är ju inte alls fattig, jag fick ju massor pengar i julklapp. Räcker till minst tre par skor. Minst. Och kanske en klänning till nyår (som jag inte firar). Fast Björn bjöd in mig till middag, men det känns som att jag skulle inkräkta. Jag fick en jättefin liten lykta av farmor med ett ljus som ser ut som en tomte, jag ska nog elda lite på den nu. Alternativt byta ut ljuset till ett vanligt värmeljus. Synd att tända på tomten. (HAHAHA)

Nu kurrar det i kistan.

"Sterlings konkurs låg i luften"

-Göteborgsposten

"Konstgjorda hjärtan har kommit för att stanna"

-Illustrerad Vetenskap

HUMOR!

Idag har jag varit med om en skakande upplevelse. Bokstavligt talat. Jag vet inte när det var, men tidigt på morgonen vaknade jag av att hela min säng skakade. Min första tanke borde naturligt sett ha varit "Jordbävning!", men av någon anledning så var min första tanke "Det är en zombie under min säng!". Ja, på riktigt, det var det första jag tänkte. Det är ju helt sjukt. Jag låg där och väntade på att få se en hand komma fram från under sängen. Nu pratar vi ju bara sekunder, men att tänka saker går ju ganska fort. Sen kom min hjärna på att det ju kunde vara en jordbävning. Och det var en jordbävning. Fast det fick jag inte reda på fören klockan hade ringt och jag hade gått upp och satt på nyheterna på TV:n.

Epicentrum hade visst varit ganska nära Ystad, och där bor ju farmor så nu vet vi ju var julens samtalsämne kommer att vara. Gast det var ganska häftigt, efter zombietanken tänkte jag att "Va fan, sopgubbarna kan inte köra sina jävla lastbilar rätt", eftersom jag vet att några våningar ner hämtar de hotellets sopor.

Nu ska vi stanna och äta. ja, ni läste rätt. Jag åker bil OCH bloggar. Tänk vad utvecklingen går framåt. Ni får ha överseende med endel felstavningar, men jag ser inte alla tangenter här i mörkret. Och jag orkar inte rätta texten. Nu ser jag McDonalds!

Eftersom det snart är ju och allt det där trevliga och fina så tänkte jag dela med mig lite av mina bästa husmorstips! Inte alla på en gång såklart, då skulle jag ju bara kunna klämma ur mig ett enda långt blogginlägg och sen var den inspirationen borta. Nej, det ska portioneras ut i lagom stora doser, givetvis. Nåväl, till mitt första husmorstips. Det är ett alldeles förträffligt recept på knäck. Hur enkelt som helst!

Du behöver;

1 st Mamma (alt. liknande offer; pappa/mormor/farmor/whatever)
1 st bra knäckrecept
Tålamod
Halstabletter

Skrid till verket! Tjata tills du får din väna vilja igenom. Sky inga medel, du vill väl ha knäck på julafton? Och just det, den där väna viljan du vill ha igenom, det är att ditt offer ska göra knäck. Men det utgår jag från att du fattade. Busenkelt, var det inte det jag sa?

(På tal om något absolut och helt annat, jag fick precis mitt livs första viagra-mejl! Otroligt! Det har bara tagit ~10 internetaktiva år. Jag ville bara dela detta moment med er.)

Jag har funderat på en sak. Det där med "kompispris", eller liknande, för all del. Man kanske ska köpa en sak av en relativt nära vän/arbetskamrat/buddy/älskare/släkting/whatever och man tycker att man då borde få "kompispris". Det vill säga, man får lite rabatt på vad det nu är man ska köpa. Men varför gäller det bara åt ena hållet? Varför ska man betala mindre bara för att man är vänner (eller whatever)? Varför går det inte åt andra hållet? "Eftersom vi är vänner kan du ju betala lite mer, du vet ju hur knapert jag har det". Eller?

Mitt absoluta favoritämne här i världen är klass. Klassamhälle och social indelning. Finns det något härligare än att sitta och fundera på vad som utmärker en viss samhällsklass? Sitta och klura på varför social status är något som folk kan gå över lik för. Eller nåja, kanske inte lik, men ganska långt jallafall. Jag har läst mången bok om klass och jag önskar att det fanns fler. Det finns det säkert, jag är bara för lat för att leta fram dom. Det här är nästan än mer ett nördintresse än mina dinosauriefantasier. Nog för att Tyrannosaurus Rex kan vara cool, men inget gå ju upp mot att genomskåda någon som försöker vara "mer" än vad denna är. Alla människor är ju självklart lika och sådär fint, men det finns en klar skillnad mellan folk som kommer från överklassen och folk som...ja, inte gör det. Folk som t ex gör en klassresa och sen skriver om det. Nu menar jag inte skillnad i hur mycket en person är värd, utan skillnader i hur de för sig bland folk, hur de pratar. Utbildning och uppfostran. Hos överklassen är det väldigt viktigt att vara artig och nu låter det som att jag pratar om djur i bur. Men det är ju så kul! Det här ska defenitivt bli mitt autistintresse! Och ja, I don't give a fuck absout styckesindelningar. Att dela in det skulle förstöra hela ivrig-och-intresserad-grejen. Hej då!

Vad är oddsen? Den 21 februari nästa år ska jag på en liten reunion med mina homies från Vreta. Idag fick jag ett brev hem som berättade att precis samma datum nästa år är jag hjärtligt inbjuden till en 60-årsfest uppåt i landet. Så nu frågar jag dig, vad är oddsen på det? Mitt val är iofs inte speciellt svårt alls, men ändå. Klart att något ska krocka, det gör det alltid i min värld. Fast det är klart, i hemlighet hoppas jag ju att jag inte kommer kunna gå på någon av tillställningarna, för det skulle betyda att jag hade fått major förhinder. Och major förhinder skulle bara kunna betyda en sak. Ja, ni vet, nya lungor. Då skulle det vara lite jobbigt att bowla eller sjunga ja, må hon leva. Eller upprepade gånger berätta hur irriterad man var när man fick rensa ogräs utanför stallet den där dagen när vi hade varit så effektiva och lärarna inte kunda komma på mer som vi skulle göra. In your face liksom, trodde vi.

Anyways, jag vill bara belysa den här lilla anektdoten från mitt liv. Håll till godo. Nu ska jag göra varma macks. Eftersom macks är världens bästa mat enligt Ankan. (Ankan har inte ätit kyckling med lis från rosa kiosken.)

Jag har funderat lite. Jag måste vara världens jobbigaste patient. Jag är alltid fruktansvärt okoncentrerad och jag gör alltid allt förutom just det jag ska göra. Det spelar ingen roll att jag vet att jag måste och bör. Jag kan ändå prata bort en timme. När jag har varit hos läkaren kan jag aldrig återge vad han har sagt för jag minns aldrig vas samtalet handlade om. Jag läste någonstans att det där med att ha svårt att minnas samtal är något som Aspergerfolk har svårt för. Jag har läst massor om vad som kännetecknar Asperger. Och endel saker har varit så hemskt igenkännande. Jag börjar känna mig som mormor som hittar sjukdomar och tillstånd både till höger och vänster. Men det skulle förklara en del. Det skulle iofs en diagnos på kronisk lathet också. Det är så härligt med ursäkter!

Nus ka jag nog nanna kudden. Eller se på True Blood, jag vet inte.

Igår anmälde jag mig själv till en körskola (köra bil, inte sjunga) för tredje gången. Tredje gången gillt som man säger. Låt oss bara hoppas, för min säkerhets skull, att jag kan fixa det där jävla plastkortet. Annars tänker jag fortsätta skylla på att jag är kvinna och inte kan köra bil. (Ni anar inte hur många som faktiskt köper det argumentet. (ungefär alla som lyssnar på reklamradio skulle jag kunna tänka mig. Men jag har ju inga fördomar))

Idag hade jag nörddag med tema dinosaurier. Jag såg filmen Dinosaurier och läste Stora boken om dinosaurier. Jag satt och letatde upp alla dinosaurier som fanns med i filmen. Eller ja, jag försökte jallafall. Det där med vad dom heter är uppenbarligen inte så viktigt.

Nu ska jag äta ostbågar och se på True Blood. Eller så ska jag sova. Har inte riktigt made up my mind än.

Väl mött i cyberspace!