en blogg om inget.

OMG! OMG! Jag finner inga ord! Jag tror att jag dör och avlider på samma gång. Det här ÄR bättre än sex. Jag kommer aldrig mer att behöva vänta länge på taco. TacoBar ska öppna i Filbytergallerian. Jag är så lycklig att jag vill gråta. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag måste åka in snarast. Och fattar ni att nu behöver man inte äta på Birger Kung innan bion, nu kan man smälla i sig en Nacho DeLuxe. Det här är ren och skär lycka. Ursäkta mig, jag måste gå och gråta en skvätt. Såhär glad har jag inte varit sen jag bokade biljett till Antony and the Johnsons. Fast det värsta är att de öppnade den 16 augusti och jag upptäckte det nu. Kass. Men jag ska dit. Snarast.

Jag knarkar Säkert! och undrar i mitt stilla sinne om det är tillåtet att skriva så träffsäkra texter. Som om hon tagit första bästa tåg rakt in och skrivit av, likt en fuskande unge på nationella.

Idag träffade jag Mallan och imorrn börjar hela flyttkarusellen. Sen kommer jag att vara utan internet på obestämd tid. Kommer inte kunna läsa mejl som jag inte får och kommer inte kunna klaga över att jag inte har något att blogga om. Tack för den här tiden får man väl säga. Lite vemodigt, men vad gör man? Jag tycker förresten inte om Lars Winnerbäcks nya singel. Jag gillar Lasse när han är med Hovet ochinte med det nya töntiga bandet. Hovet, kom tillbaka! Musik gör så konstiga saker.

Ungefär precis nu för ett år sedan satt jag med mig själv i kalkbrottet i Rättvik. Jag frös lite för det var inte samma värme då. Tur att jag hade en extra tröja. Spelningen som följde var verkligen magnifik. Det finns inte ord. Och det är ett helt år sen. Jag vill verkligen tillbaka dit. Helst nu. Fast ännu bättre vore det ju med ett nytt sverigebesök, utan tvekan. Jag skulle åka till djupaste Norrland om det krävdes.

Nu ska jag se på CSI och minnas fina stunder med Antony and the Johnsons. Yeah.

I've got a thing. Jag har probs. För en stund sen släppte jag ut Nils (läs; kastade ut, för han har bara legat på sängen och drönat HELA dagen) för att han skulle få lite trevlig, frisk luft. Det hade precis regnat och jag tyckte lite synd om honom när han med höga kliv klev genom gräsmattan (mossmattan) Han placerade sig själv precis vid tomtgränsen, som för att markera att det här tyckter han inte alls om. Vad är det för fel med att ligga inne och sova liksom? Men han behöver ju faktiskt, i ärlighetens namn, röra lite på sig. Kanske röra på sig mycket, men we're getting there.

Anyways, när han sitter sådär, inom synhåll så måste jag alltid öppna dörren för att se om han vill komma in. Ja, även om jag precis sparkade ut honom. Han brukar titta misstroget på mig och vägra att flytta på sig, alternativt så går han sakta, sakta in. Han har inte bråttom om man säger så. Men det är dom gångerna som han inte kommer in som jag har svårt för. När jag stänger dörren känner jag mig så fruktansvärt elak. Ungefär som att han kanske ville komma in, han hade bara inte riktigt bestämt sig. Och så stänger jag dörren för honom. Fan vad elakt liksom. Då måste jag öppna dörren och ropa på honom ungefär tio gånger, för att vara säker på att han absolut inte vill komma in. Efter en halvtimme brukar jag kolla igen, för att vara på den säkra sidan. Jag vill ju inte svika min katt. Mitt hjärtegryn, mitt allt. Min lilla snuttegullepluttebebiskatt. Aaw. (Skjut mig)

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

En skål från Marimekko. En isglassform. En usb-koppvärmare. Sängkläder och pengar. En väska till mitt Wii. Jag känner mig redo för vuxenvärlden.
Tack för alla grattisar och tack Pewrski för att du ringde och sjöng så vackert.

Nu ska jag sova som ett litet barn.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.