en blogg om inget.

Jag har ganska tråkigt alla dagar. Jag kan inte hitta på så mycket. Jag är ganska isolerad, kan inte ta mig någonstans själv eftersom att det är för långt till stationen och jag saknar körkort. Men jag jobbar på saken. Så för att få dagarna att gå så funderar jag på om jag ska börja missbruka något. Vad som helst. Ja, förutom cigaretter, för det känns kanske lite onödigt. Men det är ju bara det att jag får ångest om jag dricker mer än en (1) burk cola per dag. Hur skulle jag då kunna missbruka något?

Min kära syster påpekade idag, efter att jag upplyst henne om att jag inhandlat en datorväska, att "du köper ju jämt saker!" Och ja, det gör jag fan. Men jag köper ju aldrig något som jag inte har pengar till. Allt nytt, flashigt som jag har för tillfället, TV, dator, Wii, Wii Fit... Det är saker som redan är betalda. Jag har inga lyxfällanproblem. Jag råkar bara tycka om att handla just nu. Ni har lycklig hälsa, jag har lycklig shopping.

Jag vill bara berätta att jag mår bra. Det känns bra nu liksom. Trots att jag precis har startat en penicillinkur (igen) så mår jag bra. Det känns bra and it makes me happy. Eller ja, alltså, det känns så bra som det kan kännas trots att jag behöver nya lungor. Det är ju ingenting jag går och tänker på dagligen. Trots att lungfolket i Lund verkar tro det. Jag behöver ju inte tänka på det, det finns liksom ingen anledning. Kommer det nya lungor är det ju någon som ringer mig, alltså inget jag behöver bry mig om förens det händer. Gött mos.

Nu ska jag äta lite mer kex med ost. För jag mår bra och det är gott. I helgen ska jag se till att åka till PcCity och se vad jag kan tänkas vilja ha. Det går bra nu.

Ibland förvånas man över sina egna fördomar. Jag läser just nu Hemlös - Med egna ord och kom på mig själv med att tänka "Men, dom kan ju verkligen skriva helt okej, till och med bra". Jag menar, vad är det som säger att en hemlös inte skulle kunna skriva? Nu menar jag inte 'inte kunna skriva överhuvudtaget', som när man börjar första klass, utan det där med att få ihop en text på ett bra sätt. Jag visste inte ens att jag hade fördomar om hemlösa. Inte så att jag trodde att dom skulle vara korkade, men ni kanske fattar?

Jag skulle gärna kalla mig shopoholic och jag tror faktiskt att jag också har gjort det. Men jag är ingen shopoholic. Visst, kläder är jättekul, men för det mesta hittar jag små fel och tycker inte att jag passar i kläder. Jag är ingen klädshopoholic. Däremot skulle jag kunna handla böcker tills jag dör. När jag var i Lund nu så hittade jag tre nya pocketbebisar att ta med mig hem. Aw, my precious little ones. Jag har inte plats för fler böcker och att kasta några kommer absolut inte på fråga. Mina böcker är mina bebisar! Jag måste köpa en ny bokhylla. Eller sluta köpa böcker, men det är ju helt befängt. Böcker är bättre än droger. Förutom sprit, sprit är kul. Synd att man inte kan kombinera böcker och sprit. Det är inte roligare att läsa när man är full... Eller tja, jag har ju inte provat och riktigt gått in för det. Så jag ska väl inget säga än. Nu ska jag läsa en av mina nya böcker.

-Varför har män bröstvårtor? Svaren på alla frågor du aldrig vågat ställa till din läkare
-Hemlös - Med egna ord.
-Listboken.

Kan inte det mest intellektuellt stimulerande som går att hitta. Men helt klart ett tidsfördriv. Jag gillar listor så den där boken med massa listor i ska jag nog spara till sist. Jag ska nog läsa om hemlösa först. Det känns precis lagom intressant. Och allt överskott går oavkortat till Situation Sthlm. Vad nu "överskott" och "oavkortat" kan tänkas betyda.

En sista grej innan jag åker bara. Om jag mot förmodan inte skulle komma på vad mitt kall här i livet är så kan jag ju alltid hoppa på det där tåget med folk som har gått igenom saker och sen föreläser om det. Jag kan ju berätta om hur mycket jag kämpade mot min sjukdom, hur jobbigt det var och hur jag längtade efter ett nytt liv, med nya friska lungor. Jag kan berätta om livskrisen och hur jag gav upp så många gånger men att jag tillslut, den där den lyckligaste dagen i mitt liv fick nya lungor och sen berätta för alla som vill höra att vill man, så kan man. Fast nu är det ju bara så att jag kämpar inte. Jag vet att jag borde göra både det ena och det andra. Träna och andas mycket mer, men jag gör det inte. Kan man föreläsa om att inte bry sig? Om att ha en ganska soft livsinställning och inte ta livet på blodigt allvar? Kan man berätta om hur man tar en lungtransplantation med en klackspark med att man tycker det är jättejobbigt om håret ligger fel en dag? Men äsch, det var bara en liten notis. Nu måste jag hitta kläder.

Au Revoir.

<3

Okej. Jag har klippt mig. Eller ja, inte jag personligen, men jag gick till en frisör och lät henne klippa mig. Jag gick till samma frisör som jag brukar besöka. Jag blir alltid nöjd där. Men nu hände det något. Varför vet jag inte. Men mitt hår är inte riktigt så som jag vill ha det. Eller det är inte så att jag inte kan leva med det, det växer ju ut igen liksom. Men min lugg är så kort. Jag ser ut som en femåring. Det är jobbigt. Jag vill inte se ut så. Vanligtvis tycker jag att min lugg växer som ogräs, men det kommer den ju givetvis inte att göra nu. Murphys lag, ni vet. Åh, jag vet inte vad jag ska göra. Mitt hår är ju viktigt för mig. Buhu. Men jag vet, det växer ut. Jag behöver bara andas lite och om jag har snedlugg så ser det ändå ganska snyggt ut. Andas.

När jag handlar brukar jag gå och citera reklamfilmer. Jag tänker inte ens på att jag gör det (Hur tv-skadad kan man bli?) Och jag citerar inte ens tyst för mig själv, jag gör det ju så att folk kan höra. Igår drog jag till med "Men pappa, vad fasiken är det här?!" när jag gick förbi frysdisken och jag kunde höra hur tanten vid godiset fnissade. Går jag förbi hårfägen kommer det ett "Because you're worth it" över mina läppar och "Nu måuste du deala meid daj" kommer som ett brev på posten så fort jag se en påse olw-chips. Jag vet inte om det här kan betecknas som charmigt eller bara plain madness.

Min favoritreklam just nu är ovan citerade; "Men pappa, vad fasiken är det här?!". Den för Dafgårds mat. Sällan har väl reklamsverige skådat en sådan underbar humor? Jag garvar varje gång, och jag skrattar hela vägen till CityGross.

Idag mår jag nästan friskt. Eller ja, i ärlighetens namn känner jag mig bättre än vad jag kände mig i fredags(alltså, innan jag blev sjuksjuk, då jag hade räknats som nästanfrisk. Om ni fattar). Men det betyder inte så mycket för mig, det var liksom i fredags och nu är det ju idag. Ja, ni kanske fattar. Kanske. Det är svårt att känna att man har energi för för sjutton skogsrundor när man inte ens har ork för att gå en kort promenad i solen. Man får ju skilja på energi och ork. Eller nått sånt.

Jag blir helt studsig och hoppig när jag har en massa energi, men eftersom jag har lite begränsade rörelsemöjligheter (läs; halv lunga, dålig luft) så pratar jag istället för att röra på mig. Prat kan ju vara fint men när det är tokpladder om mest ingenting blir det fruktansvärt enerverande. Det är seriöst till och med så att jag tycker att det är störande. There is no end to the madness.

Men jag ska väl inte klaga. Jag är ju inte vidare pratsam annars. Eller, det är klart fan jag ska klaga. Det är ju det som jag gör bäst. Allra helt när bilister inte blinkar eller inte hittar gasen. Åtta av tio gånger är det dessutom ett fruntimmer som kör. Fruntimmer kan inte köra bil.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Lungsäcksinflammation. Smaka på ordet. Är det inte sexigt så säg. Det är jallafall vad jag har nu. Omväxling förnöjer ju, har jag hört. Jag har ju liksom aldrig haft någon annan sjuka än den jag redan har. Förkylningar räknas inte. Det enda jag kunde tänka på när jag satt hos läkaren var att "det här kan jag ju blogga om", men nu har jag ju förstås glömt alla finurliga ordvitsar och snajdiga ordval. Så typiskt. Men anyway, det här är väl inget som jag kommer att dö av, förhoppningsvis. Jag har fått Voltaren T och det känns som en pensionärsmedicin. Eller ja, jag fick inte just precis Voltaren, jag fick någon som innehåller samma sak men som heter något helt annat. Wicked.

Jag är en sån människa som alltid måsta läsa om alla biverkningar innan jag knaprar nya piller. Biverkningar kan göra vem som helst livrädd. Några biverkningar är tex psykotiska reaktioner (störd verklighetsuppfattning), minnesstörningar, nedsatt orienteringsförmåga, insomningssvårigheter, depressioner, ångest, mardrömmar, impotens. Just det där med impotens känns ju jävligt jobbigt alltså. Nu kan det ju hända att just dom där biverkningarna stog under mycket sällsynta, men det tycker inte jag hör hit. Men om jag nu får ångest så vet vi ju vad det beror på. Jojo.

Även om jag inte kunde sova ens en liten stund inatt så känner jag mig helt okej. Jag har passerat det där stadiet där jag inte visste om jag var trött eller om jag hade halsat en flaska vodka. Nu är jag nog mest övertrött. Och jag ska sluta skriva för det blir bara en massa tönteri annars. Thihihihi.

Jag har fått godis!

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Oh. The. Pain. Jag har så ont och nu tänker jag faktiskt beklaga mig lite. Jag kan inte ta djupa andetag och jag kan absolut inte hosta och det gör så ont. Mamma tror att jag har haft sönder ett revben, men gör inte det typ skitont? Jag vaknade mitt i natten och kände för att hosta, så jag gjorde det och jag trodde fan att jag skulle dö. Det bara högg till. Jag har säkert punkterat min lunga utan att jag vet om det. Men jag ska inte klaga, jag lever ju. Jag är liksom inte den som hetsar upp mig i onödan. Jag har haft typ såhär ont en annan gång och det gick över efter ett tag. Och imorrn ska jag till sjukan så det löööser sig. Nu måste jag undersöka om jag kan inhalera, om inte, så blir dagen väldigt slö.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Varför får jag fler komplimanger för mitt hår nu, nu när jag är blond? Vad är grejen med att vara blond egentligen? Jag har ju inte ett dugg roligare. Eller som man säger, man har inte roligare än vad man gör sig. Jag har lite lätt ångest över mitt hår för jag vet inte vad jag ska göra med det. Ska jag fortsätta vara blond eller ska jag färga det i någon snajdig färg..? Jag gillar ju färg men risken för att det blir väldigt svart igen känns ganska överhängande. Och svart är så jäkla jobbigt att ta bort, om jag nu skulle ändra mig igen. Och det lär jag ju göra. Omväxling förnöjer. Jag måste jallafall gå till frisören och klippa lite. För mitt eget bästa. Jag har karvat i min lugg lite för många gånger för att den ska vara snygg längre. Buhu.

Nä. Link behöver min hjälp nu!

Jag kan inte längre skilja på när jag är lat och när jag faktiskt inte orkar med saker. Jag tror egentligen att jag aldrig har kunnat skilja det åt. När man var mindre tänkte man inte på det och sen blev det liksom automatiskt att jag sa att jag var lat. Jag tar hellre bussen ner till station från stan, av den enkla anledningen att jag tycker att det är jobbigt att gå långt. Det behöver förresten inte ens vara speciellt långt. Jag får typ inget syre och sen får jag ont i huvudet och dööör. Jag menar, jag upplever inte mig själv som en lat person. Jag skulle tycka om att springa om jag bara kunde. Jag skulle rida så ofta jag ville om jag bara kunde.

När jag säger att det är jobbigt är det inte för att jag är lat, utan för att jag inte orkar. Jag har bara inte tänkt på det förut. Jag har utgått från att jag är lat. Och nu känns det som att jag mest svammlar. Mitt på ljusa dagen. Vojne vojne.

Måste undersöka var min mor håller hus. Jag ska ju köpa en tv idag.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Allvar nu, gott folk. Jag har seriöst haft jeans på mig hela dagen utan att byta om till mina sunkiga mjukisbyxor. Det brukar vanligtvis vara det första jag gör när jag kommer hem. Men inte idag. Vad är det som händer med mig? Hjälp? For the record så har jag fortfarande jeans på mig. Det är ju helt sjukt. Helt surreal. Här sitter jag i tighta jeans som ibland stoppar blodflödet till mina vader, när jag egentligen kan sjunka ner i ett par sköna, mjuka mjukisbyxor. What's the deal liksom? Jag är mållös. Nu ska jag spela Mario.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.