Lazy town.
Jag kan inte längre skilja på när jag är lat och när jag faktiskt inte orkar med saker. Jag tror egentligen att jag aldrig har kunnat skilja det åt. När man var mindre tänkte man inte på det och sen blev det liksom automatiskt att jag sa att jag var lat. Jag tar hellre bussen ner till station från stan, av den enkla anledningen att jag tycker att det är jobbigt att gå långt. Det behöver förresten inte ens vara speciellt långt. Jag får typ inget syre och sen får jag ont i huvudet och dööör. Jag menar, jag upplever inte mig själv som en lat person. Jag skulle tycka om att springa om jag bara kunde. Jag skulle rida så ofta jag ville om jag bara kunde.
När jag säger att det är jobbigt är det inte för att jag är lat, utan för att jag inte orkar. Jag har bara inte tänkt på det förut. Jag har utgått från att jag är lat. Och nu känns det som att jag mest svammlar. Mitt på ljusa dagen. Vojne vojne.
Måste undersöka var min mor håller hus. Jag ska ju köpa en tv idag.
// Yours truly, Malutta Korvsnutt.
När jag säger att det är jobbigt är det inte för att jag är lat, utan för att jag inte orkar. Jag har bara inte tänkt på det förut. Jag har utgått från att jag är lat. Och nu känns det som att jag mest svammlar. Mitt på ljusa dagen. Vojne vojne.
Måste undersöka var min mor håller hus. Jag ska ju köpa en tv idag.
// Yours truly, Malutta Korvsnutt.
Kommentarer
Postat av: switchbitch
Du kanske helt enkelt kan använda dig av formeln "Skulle jag vilja kunna göra det här?" Om svaret är ett rungande JA och du ändå inte kan utföra handlingen så beror det nog inte så mycket på lathet som på ditt handikapp? Men det är ju alltid bra att kalla sig själv "lat" - det pushar en att försöka hårdare.. or something.
Trackback
