en blogg om inget.

Det har gått ungefär 1½ år sen jag sattes upp på väntelistan för nya lungor. Nej, inte den typen av lungor. Vi snackar riktiga lungor, såna som man kan andas med. Folk brukar fråga hur det är att stå o kö, men det känns liksom lika spännande som att stå i kö på ICA. Kö som kö, om du frågar mig. Det som stör mest är all tid som jag känner att jag förlorar på att bara gå hemma och inte kunna göra någon konstruktivt.
Jag menar, för bövelen, ska jag behöva bli religiös för att få ett par lungor eller? För det ska gudarna veta att det kommer aldrig att ske. Över min döda kropp, bokstavligt talat. Jag skulle vilja göra något kul, och i vanlig ordning i dessa kurssökartider så börjar jag fundera. Det händer ju varje år. Jag är så förutsägbar att det är tråkigt. Igår satt jag och funderade på hur integrationen inom ridsporten ser ut. Jag blev nästan sugen på att undersöka saken. Man vet ju hur det ser ut annars, det är tjejer på ridskolorna och killar som tävlar. Nu blev det ett väldigt spretigt inlägg. Jag måste dammsuga. Och duscha.