en blogg om inget.

Det känns egentligen överflödigt att försöka skriva något. Man måste vara där för att kunna förstå. Kanske framförallt, man måste hysa någon sorts kärlek till musiken och Antony. Ingen musik berör mig så som denna. Den kryper in under skinnet och liksom stannar kvar. Så ja, det var bra. Väldigt bra. Jag vill ha sommar och Way Out West nu.

Dagens Nyheter skriver såhär.
Svenska Dagbladet skriver såhär.

Jag undrar om vi var på samma spelning. I DN står det att Antonys röst är hans största tillgång men också hans största begränsning då han bara kan uttrycka smärta. Jag tycker inte alls att det stämmer alls. Men det är ju så olika hur man uppfattar musik. Uppenbarligen. Sen ska man ju aldrig lyssna på kritiker. Kritikern på SvD skriver att Antony inte låter likadant live som på skivan. Men om man går till en spelningen med förväntningar på att artisten, oavsett vem, ska låta likadant som på skiva, då har man kanske inte så stor koll. Eller? Man kan ju inte jämför live med inspelat. Jeez. Jag ska inte bli upprörd. Jag ska inte bli upprörd. Jag ska inte bli upprörd.

Nej, fan, jag ska visst bli upprörd. Den där Elin Unnes på SvD skulle inte ens få gå på spelningen om hon säger att han är "som en helt vanlig singer/songwriter-tjej", när han beskriver sig som "top of the ice berg" av queens, queers, avvikande typer från NY. Vissa kanske inte kan se längre än lite yta. Man kan vara gränsöverskridande utan att göra kabaré och dragshow av en spelning. Jag förstår bara inte riktigt vad hon hade väntat sig. Nu brusar jag upp. Alla upplever ju en spelning olika. Alla kan ju inte förstå. Klart jag fattar det. He.

Kiss my name och Shake that devil är låtar värda att nämna. Och Hope there's someone, alltid.

Fan. Jag är nöjd. Så jävla tillfredställd. Jag vill bara att ni ska veta det. En gång till i augusti så kan jag dö lycklig sen.

What good does the pope do?