en blogg om inget.

Nu är det fyra timmar sen mamma gick. Mina fingrar skakar när jag skriver detta för jag gråter som ett barn. Jag är 24 och vill bara ha min mamma. Hur kan man känna sig så ensam trots att det är fullt med folk omkring? Vem ska ta hand om mig? Jag bävar inför natten och den jävla sprutan som jag måste ta varje kväll. Jag hatar sprutor. Men mamma gör allt bra.

Imorrn kommer pappa och jag hoppas att det kommer att kännas så mycket bättre. Men det är ju så långt kvar. En hel natt och en hel dag. Och på söndag kommer jag få gå igenom samma sak igen. När pappa ska åka hem.

Jag saknar att prata med min sjukgymnast. Jag borde ringa men kan inte drifta mig till att lyfta luren. Hon var där när dom ringde här ifrån Lund, det kändes bra. Eller, jag var hos sjukgymnasten när dom ringde. Man kan inte föreställa sig hur det känns när dom ringer och berättar en sån sak. "Sara, vi tror att vi har ett par lungor till dig".

Fan vad mycket jag vill åka hem.
(Ursäkta alla deprimerande inlägg. Men jag är nere.)