Bio-Lasse.

Lars Winnerbäck gör mig alltid så sentimental och varje gång jag tar mig tid att göra något Lars-relaterat så undrar jag varför jag inte lyssnar med på hans musik. Till syvende och sist handlar det nog om att jag är en periodare när det kommer till musik. Ibland törstar jag efter Lars Winnerbäck och ibland kan jag sakna David Guetta. Jag har aldrig varit en textmänniska och jag kommer nog aldrig att bli det heller. Hallå, det är jag, tjejen som tycker att 50 Cent's Candy Shop är bra. Det är första och främst musiken, ljuden som fångar min uppmärksamhet. Och i fallet Antony and the Johnsons så är det Antony Hegartys fantastiska röst. Och i nyfunna Detektivbyrån är det alla blip-blop-ljud som får mig att må bra. Blip-blop är bra skit just nu. Yeah.

Men anyways, Lars Winnerbäck och solen i ögonen. Jag ville sjunga med i hela filmen och det var jag nog inte ensam om där i salongen. Det är likadant när jag lyssnar på liveskivor. Jag vill hoppa, jubla och klappa händerna. Men det skulle kanske se ganska kul ut om man satt någonstans för sig själv och jublade.. Jag fick med mig en filmaffisch också. Snajdigt, ska bara köpa sånadär svarta saker att sätta på kanterna och hitta ett tomt utrymme på min vägg.

2008-11-28 @ 23:51:18 Kärlek. Permalink

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 0.91