Personliga Bettan till din tjänst.
Folket i Lund (jättebra sjukgymnast borträknad^^,) får det att låta som en trivial sak att göra en lungtransplantation. "Vi brukar hålla väntetiden under ett år", jaha? Och hur lyckas ni med det? Kidnappar dom lungor från folk? Hur kan man kontrollera något sånt? Jag hatar att det ska vara så jävla optimistiskt hela tiden. Jag menar, face fact, jag kanske inte ens får några lungor. Jag är liten och behöver små lungor, vanliga människor är inte så små. Jag har den korkade blodtypen som kan ge till alla men bara ta emot från samma. Värdelösa förutsättningar, right? Vad händer om jag inte får några nya lungor? Jag dör ju då för sjutton. Tack och hej liksom. Jag bryr mig inte så mycket, förstå mig rätt, det är säkert skittråkigt att bara dö sådär, men vad ska jag göra när jag är död? Ha fruktansvärd ångest över det hela? Yeah right... Sen när klagar döda liksom?
Fick med mig en lapp fån Lund, vet inte riktigt när jag fick den, men det är iaf en lapp där jag ska fylla i lite grejor som tex vad jag tycker om för musik, vad jag har för intressen och om jag har någon speciell livåskådning. En fråga lyder; "För att kunna samtala med Dig mer personligt vill vi gärna veta lite om Dina intressen, husdjur, arbete, skola etc...?" Jag menar, är dom for real? Menar dom på fullaste allvar att lite tomt snack med en sjuksköterska (no offence till den som jobbar inom sjukvården) ska vara personligt och trevligt? Om jag vill prata så gör jag det. Jag menar inte att jag är värsta argbiggan, men känns det inte lite uppgjort att i förväg skriva ner vad man vill prata om? Jag tänker inte fylla i det där pappret.
Har för övrigt märkt av en total avsaknad av humor hos det där transplantationsteamet. Om nu inte sjukgymnasten skämtade när hon frågade om jag visste vad en PEP-mask var. För det skulle ju förklara en hel del... Hur klarar sig folk utan humor? Jag fattar inte. Svart humor är mitt ledmotiv. Jag tillhör ju den där ironiska och sarkastiska generationen. Och man vore ju dum om man inte till fullo levde sig in i det.
Just nu skriver jag på pin kiv, bara för att jag är så sur. Jag tror att jag håller på att bli bitter.
Bäst att sova. Ska läsa lite Stieg Larsson.
// Yours truly, Malutta Korvsnutt.
Fick med mig en lapp fån Lund, vet inte riktigt när jag fick den, men det är iaf en lapp där jag ska fylla i lite grejor som tex vad jag tycker om för musik, vad jag har för intressen och om jag har någon speciell livåskådning. En fråga lyder; "För att kunna samtala med Dig mer personligt vill vi gärna veta lite om Dina intressen, husdjur, arbete, skola etc...?" Jag menar, är dom for real? Menar dom på fullaste allvar att lite tomt snack med en sjuksköterska (no offence till den som jobbar inom sjukvården) ska vara personligt och trevligt? Om jag vill prata så gör jag det. Jag menar inte att jag är värsta argbiggan, men känns det inte lite uppgjort att i förväg skriva ner vad man vill prata om? Jag tänker inte fylla i det där pappret.
Har för övrigt märkt av en total avsaknad av humor hos det där transplantationsteamet. Om nu inte sjukgymnasten skämtade när hon frågade om jag visste vad en PEP-mask var. För det skulle ju förklara en hel del... Hur klarar sig folk utan humor? Jag fattar inte. Svart humor är mitt ledmotiv. Jag tillhör ju den där ironiska och sarkastiska generationen. Och man vore ju dum om man inte till fullo levde sig in i det.
Just nu skriver jag på pin kiv, bara för att jag är så sur. Jag tror att jag håller på att bli bitter.
Bäst att sova. Ska läsa lite Stieg Larsson.
// Yours truly, Malutta Korvsnutt.
Kommentarer
Postat av: Mikaela
Jag tycker att det är bra skrivet sara! Snälla ta inte bort!
Trackback
