Kräkvarning.

"Hej lilla snutt. Har jag sagt hur mycket jag älskar dig idag?"

Meningen ska läsas på bebisspråk och sägas till en kvinna 40+. Jag mår illa och vill spy. Varför är det så förbannat jävla svårt att tala till en annan människa i ett normalt samtalsläge? Har aldrig förstått mig på folk som vill kalla sina respektive för lilla gumman/gubben, snutten, snuttis, gulleponken...Whatever! Liksom, älskar du (med) en 3-åring!? Eller whats the deal? Din respektive har förmodligen ett nanm, och har hon/han inte det så har du förmodligen köpt personen ifråga och då är det kanske dags att tänka ut ett.

När man ska kalla någon för töntiga små namn och dessutom tala till dem som om de vore 3-5 år känns lite väl tillgjort. Eller vänta, det känns jävligt tillgjort. Jag skulle inte klara en minut med en människa som kallade mig  "lilla snutt". Eller kallade mig för "min" Gud, jag vill bara dö.

Det här får mig att må lika dåligt som när jag hör dansband någon gång. Jag ryser, och det är INTE av välbehag.

(Och ja, jag är väl medveten om att jag kallar min katt för allt möjligt töntigt. Men se det finns en skillnad där, han är EN KATT for gods sake!)

(Och nej, jag är inte bitter. Men helt ärligt så skiter jag ju i vad ni tror. Jag vet.)

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback