en blogg om inget.

Det finns inte ord nog att beskriva känslan jag besatt när jag vandrade upp från djupet av Dalhalla. Blandade känslor. Konserten var slut, fast att jag inte ville att den skulle ta slut, någonsin. Fast att det var litet kyligt därnere i kalkbrottet och att det gick rysningar över hela mig kände jag min varm inombords. Jag kände att, dör jag nu så gör jag det med ett leende på läpparna. Lycklig.

Tre extra gånger kom Antony in på scenen. Sa att vi var galna, att han inte hade fler sånger nu. Men sjöng ändå. Han gjorde en minst sagt fantastisk version av Beyoncés Crazy in love. Den låten har aldrig stått högt i kurs hos mig. Men nu hade den helt plötsligt en mening. Jag menar, hur många kan få kommersiell skitmusik att betyda något? Efter Fistful of love reste sig hela publiken och det var som att applåderna aldrig ville ta slut. Bäst var For today I am a boy, Bird Gerhl, Fell in love with a dead boy, Cripple and the starfish,You are my sister och Hope there's someone.

Antony verkar vara en person med ett stort hjärta. Efter en ganska trevande start, med vänsterarmen lite viftande börjar han skutta omkring på scenen, hoppa, snurra och röra händerna över huvudet. Det lyser om honom som person. Men det var svårt, för jag är van vid rösten, men inte att se honom som en levade person på en scen. Det är svårt att koppla ihop honom med rösten. Han påminner om ett barn, lite oformlig i kroppen och med ett spasmiskt rörelsemönster. Besitter kanske inte den fysiska attraktionskraften som många (alla?) andra artister livnär sig på. Men det spelar ingen roll, för han är Antony och bara det är svårt att överträffa.