en blogg om inget.

Jag vet inte. Varje gång dom bråkar om något så tänds det en liten låga hos mig som faktiskt önskar att dom skulle gå skilda vägar. Jag vet, det kanske är fult att önska något sånt. Men jag kan inte se att hennes liv skulle bli sämre utan honom. Att de sen inte kan argumentera för fem öre gör ju inte saken bättre. Ursäkta, jag bara måste skriva av mig. Dom kan tjafsa om samma sak i flera timmar utan att komma någonvart. Det enda de maler på om är vad just hon/han tycker. Jag lyssnar, ibland frivilligt, ibland ofrivilligt. Dom verkar liksom inte fattat hela den där grejen med att kompromissa. För att ta ett exempel, idag, A sa att hon tröttnat lite på hela grejen kring bilklubben, hon tyckte att det blivit lite mycket. Och jag kan hålla med, även om jag inte ens är med. Men dom åker ju ofta på dom där töntiga träffarna eller såna slingor i skogen där dom bara kör. L tyckte självklart inte likadant. Men dom kan liksom inte ge sig med att komma överens om att dom är oense, dom ska sitta och mala på om samma sak hur länge som helst. Jag överdriver inte, meningen ; "Men jag tycker inte så" upprepades säkert femton gånger. Var. Det är som att dom inte lyssnar på varandra utan bara är så måna om att få tala till punkt. Jag har ibland medlat lite emellan dem, men det blir ganska tröttsamt. För ibland känns det som att det är mitt fel, fast att jag vet att det inte är det. Och jag kan inte rå för att ta åt mig av saker som egentligen gäller mina syskon. Jag antar att jag väljer att ta det som dom inte få höra, saker som jag inte vill att de ska höra. Det kan inte bara rinna av mig.

Det är inte helt frivilligt ja sitter där och lyssnar. Det är oftast över maten de ska dra upp saker och ting, och vad ska jag göra? Resa mig och gå? Iofs, det kanske är det jag ska göra, för jag orkar verkligen inte lyssna på dem mer. Lös det själva eller ta hjälp av någon. Men inte mig. För jag skiter i vilket. Om han stannar eller går.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.