en blogg om inget.

Ibland... Jag har ett ideal. Det är jobbigt. Ett ideal som jag jämför allt med. Når det inte upp till samma nivå så är det inget att ha helt enkelt. Det suger, jag vill inte jämför allt med detta ideal. Visst var idealet något extra, men det var ändå något som saknades, uppenbarligen liksom. Annars hade det inte gått som det gjorde. Eller kanske hade det gjort det ändå, allt var trots allt mitt fel.

Varje gång det dyker upp något nytt är jag där med mitt måttband och jämför.(Alltså, inte bokstavligt...) Och upptäcker genast brister. Jag hatar att jag inte klarar av brister ens i de mest meningslösa saker. Det behöver inte ens vara uppenbara brister, det kan vara något så trivialt som hur ord används (eller inte används). Jag hatar mig själv för att jag ska jämföra allt.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt

Jag brukar dela upp mina dagar i Bra dagar och Dåliga dagar. Bra dagar är såna dagar det känns okej att gå i trappor, okej att gå längre sträckor, okej att skratta. Okej att antränga sig, med viss begränsning. Dåliga dagar är sådana dagar då det är jobbigt att ta sig ner eller upp för trappen, då det är ansträngande att bara plocka ur diskmaskinen, det är dagar då jag kan sitta på en stol i en timme och dra mig för att gå upp för trappen för att jag vet att det är jobbigt.

Det har blivit väldigt många Dåliga dagar på sistone.

Det känns som om någon har tryckt upp en stor STOP-skylt i nyllet på mig. Det känns som om jag bara trampar på ett ställe. Det spelar ingen roll att jag gör mina inhalationer varje dag, det märks ingen jävla skillnad. Och jag är trött på det. Det blir inte bättre när läkaren alltid säger i anklagande ton "Och vi vet ju båda två att du inte gör så mycket som du egentligen skulle kunna"
Hur kul är det att jobba utan feedback? Det är inte det minsta kul över huvudtaget. Pluggar man så får man iaf ett betyg, men vad får jag? Inget. Jag kan inte ens få må bra när jag vill. Saker som friska människor tar för givet är jag glad om jag kan uppnå den där speciella dagen i veckan när det är något jag ska göra.

Det är inte utan att jag har funderat på hur skönt det skulle vara att slippa allt. Slippa bry sig om inhalationer, slippa bry sig om ångesten. Slippa bry sig. Ibland vill jag bara skita i allt. Och det som stör mig är att jag tänker så, så ofta. Fast att jag inte borde. Fast att jag alltid har varit en glad människa.

Men jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte själv.

Själsfrände. Vän, kärlek. Jag tror att alla människor har en själsfrände. Ni vet, när allt liksom känns sådär självklart. Som att man hör ihop. Den andra delen av kakan. Att man har en själsfrände betyder inte att man hör ihop. Man kanske inte ens hittar sin själsfrände, eller så hittar man den men släpper den. Bara för att det finns någon som kompletterar dig betyder det inte att det är ni. Din själsfrände måste inte nödvändigtvis vara din stora kärlek, din bästa vän eller en omöjligt bra mamma. Det kan vara någon som du mötte på en resa. En kort men stark upplevelse för att sen aldrig mer pratas vid.

En annan tid. Ett annat liv.