en blogg om inget.

Åh. Man kan inte komma ifrån det faktum att man är typiskt svensk. Det är typiskt svenskt att ogilla jantelagen, men samtidigt tillämpa den själv. Och att man ogillar jantelagen blir mer än påtagligt precis när man kommit hem från en resa. Det går inte att förneka. Förneka är annars något vi gärna gör, det är ju fult att vara svensk. Helst ska man vara sådär härligt osvensk. Prata med folk på bussen, inte vänta tills trapphuset är tomt. Men ändå. Vi väljer hellre bussätet som är helt tomt, än det som redan har en passagerare. Att sätta sig brevid någon kan ju faktiskt betyda någon form av mänsklig kontakt.

Mänsklig kontakt är iofs bra. Så länge den kommer från Johnny Depp. Annars ställer jag mig fortfarande ganska tvekande till det hela. Jag kanske har höga krav, men varför nöja sig med det näst bästa? Eller ja. jag borde kanske äta något mer. Sjukhusmat är verkligen mat från helvetet. Inte konstigt att folk dör hit och dit på sjukhus. man får ju ingen vettig mat. Min katt får bättre mat än det här. Hans mat är som rysk kaviar i jämförelse.

Nu ska jag köpa godis.

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.