en blogg om inget.

Det känns ju fel att säga att filmen var bra. Men det var den ju, den tog upp ett samhällsproblem på ett bra sätt och det är väl det som räknas. Men. Hur realistisk är den på en skala? Jag tvivlar inte en sekund på att det är hemskt jobbigt att ta sig igenom traumat efter en våldtäkt. Men allt runtomkring? Ungdomars vardag?
Sen funderar jag på varför killar alltid ska framställas som..ja, djur. Med stake 24/7. Man får ingen inblick i hur deras vardag ser ut. Den enda man får se är när det bestialiskt ger sig på Fatou och hur de sedan vill tysta ner det hela med hjälp av hot. Vilka män! Trodde i min enfald att män också hade känslor...

Hursomhelst, se filmen för den är klart sevärd. Det här börjar låta som en recension och det skulle det ju inte bliii. >.< Jallafall, se filmen eller låt bli, det känns som det kvittar. Har man sett Fjorton Suger eller Hipp Hipp Hora kan man vara nöjd och belåten. (Belåten kanske är fel uttryck i detta sammanhang, men ni fattar vad jag menar)

// Yours truly, Malutta Korvsnutt.