en blogg om inget.

Jag har tänkt på en sak. Såhär i kärlekslösa tider... Sänker man sina krav och blir mindre petig, eller blir man faktiskt genuint intresserad av någon? Helt plötsligt kan den där människan som jag bara hållt som kompis helt plötsligt verka helt okej, i stil med "Jamen, honom skulle jag kunna tänka mig att släta av faktiskt" eller "Men varför har jag inte pratat mer med honom förut?"  Det är det som gör mig förvirrad, för om man handlar i ren desparation (kalla det passion om du vill) så kan det ju inte vara kärlek. Eller? Om man nu inte har sån ofantlig tur att man råkar springa på Herr Rätt. Jag tror iofs inte på myten om Mr Right.

Jag kan inte se mig själv med en och samma människa hela livet. Jag menar, människor förändras, utvecklas, står still, söker nya saker. Jag skulle tröttna. Vad gör man när man automatiskt vet vad den andra tänker? När man kan avsluta varandras meningar? När man inte längre har något att prata om? Eller är det så att om det är rätt så har man alltid något att prata om...? Näe, det funkar helt enkelt inte för mig.

Nej, ge mig Mr Right now.