Och helt plötsligt var det svart...
Alltså, jag satt och pratade med mamma på msn (för ovanlighetens skull) och helt plötsligt var det mörk ute! Jag gick ju upp nyss (då alltså...) Klockan var ju inte ens fyra och det blev mörkt. Hur depirimerande måste hösten vara? Räcker det inte med att alla gröna sköna löv försvinner? Buhu. Gud, man kan ju bli deprimerad för mindre...
Idag har det inte hänt ett dugg. Faktiskt. Eller ja, om man inte ska räkna det faktum att jag faktiskt skrev ett brev till Mallan. Jag är så stolt! Jag är så fruktansvärt seg på att svara. Det kan tex min kära kusin Tush vittna om. Jag skäms nästan lite när jag tänker på det... Ja, herregud.
Satt och lyssnade på Christer förut. Christer i P3 för er som inte är så bevandrade utanför reklamradions ramar. (Död åt reklamradion!) Det pratades om vad man gjorde för elakheter när man var liten och jag skrev in om den gången när mamma och jag satt och väntade på ronden på sjukhuset. Mamma sa åt mig att skärpa mig för att den här läkaren var en sur gammal gubbe (sanning faktiskt). När lläkaren ifråga stiger in på rummet öppnar jag käften och frågar högt och tydligt "Är du en sur gammal gubbe?", varpå han lite förnärmat svarar "Huh? Nej. Vadå, vem har sagt det?" Snabbt som en vessla svara jag (jag tror tom att jag hade lite stolthet i rösten) "Det har mamma sagt!"
Jag fattade nog aldrig då hur otroligt pinsamt detta måste ha vart för mamma. Men såhär i efterhand skäms jag fortfarande. Fast faktum kvarstår, den läkaren var, och är om han fortfarande jobbar, en sur gubbe. Sånt går inte att tvätta ur liksom.
Aja, ska väl ta och laga lite mat nu kanske. Och fundera över livets väsentligheter. Det gör jag alltmer ofta nu. Det är trevligt. Jag måste börja träna.
over and out.
Idag har det inte hänt ett dugg. Faktiskt. Eller ja, om man inte ska räkna det faktum att jag faktiskt skrev ett brev till Mallan. Jag är så stolt! Jag är så fruktansvärt seg på att svara. Det kan tex min kära kusin Tush vittna om. Jag skäms nästan lite när jag tänker på det... Ja, herregud.
Satt och lyssnade på Christer förut. Christer i P3 för er som inte är så bevandrade utanför reklamradions ramar. (Död åt reklamradion!) Det pratades om vad man gjorde för elakheter när man var liten och jag skrev in om den gången när mamma och jag satt och väntade på ronden på sjukhuset. Mamma sa åt mig att skärpa mig för att den här läkaren var en sur gammal gubbe (sanning faktiskt). När lläkaren ifråga stiger in på rummet öppnar jag käften och frågar högt och tydligt "Är du en sur gammal gubbe?", varpå han lite förnärmat svarar "Huh? Nej. Vadå, vem har sagt det?" Snabbt som en vessla svara jag (jag tror tom att jag hade lite stolthet i rösten) "Det har mamma sagt!"
Jag fattade nog aldrig då hur otroligt pinsamt detta måste ha vart för mamma. Men såhär i efterhand skäms jag fortfarande. Fast faktum kvarstår, den läkaren var, och är om han fortfarande jobbar, en sur gubbe. Sånt går inte att tvätta ur liksom.
Aja, ska väl ta och laga lite mat nu kanske. Och fundera över livets väsentligheter. Det gör jag alltmer ofta nu. Det är trevligt. Jag måste börja träna.
over and out.
Kommentarer
Trackback
