Tandläkarskräck.
Jag har tänkt på en sak. Vilka är de där tandläkarna som rekommenderar diverse tandkrämer som man kan se reklam om på tv? Jag har aldrig blivit rekommenderad en viss tandkräm. När jag frågade min tandläkare vad man kunde göra mot ilningar i tänderna så sa hon inte så mkt alls. (det där lät som en replik ur en sån reklam, men jag har faktiskt frågat, haha) Hon sa typ att flour var bra för tänderna. Men det visste jag ju. Jag har ju flourtabletter (med smultronsmak!)
Men men, jag får väl leva med mitt stora handikapp. >_<
De säger ju det i en reklam "Iningar i tänderna är vääldigt handikappande"
Ursäkta men jag tycker att det är ett hån mot dem som verkligen är handikappade. Det känns som om jag har sagt det förr...Hm.
Jag tycker inte om att gå till tandläkaren. Jag brukar boka om den tid jag fått, tre fyra gånger innan jag faktiskt kommer iväg. Sen när jag väl är där är det egentligen inte så himla farligt. Om jag nu inte skulle ha några hål. Då dör jag för det mesta. Jag har iofs bara lagat två gånger. Men det gör det inte trevligare för det. Bläh! Första gången fick inte bedövningen verka ordentligt, tror jag. Eller så funkade den bara inte. Det gjorde ooont! Men jag säger liksom inget. Jag bara önskar mig femton mil bort. Typ. Ja, jag andas iofs inte och det gör ju det hela lite jobbigt. Sen det där med att ta bedövning. För det första har jag sprutskräck, det sitter i sedan jag var liten. Traumatiska upplevelser på sjukhus och sånt. Jag börjar visserligen komma över det, men jag blir fortfarande helt kallsvettig så fort jag ska ta en spruta. För det andra, så ska spruthelvetet tas i munnen. I munnen! Det säger ju allt. Jag är helt redo att dö.
Jag avskyr sprutor!
Jag ska aldrig mer ha några hål i tänderna. Det har jag bestämt. Jag får skaffa löständer, eller typ.
Klart slut.
Men men, jag får väl leva med mitt stora handikapp. >_<
De säger ju det i en reklam "Iningar i tänderna är vääldigt handikappande"
Ursäkta men jag tycker att det är ett hån mot dem som verkligen är handikappade. Det känns som om jag har sagt det förr...Hm.
Jag tycker inte om att gå till tandläkaren. Jag brukar boka om den tid jag fått, tre fyra gånger innan jag faktiskt kommer iväg. Sen när jag väl är där är det egentligen inte så himla farligt. Om jag nu inte skulle ha några hål. Då dör jag för det mesta. Jag har iofs bara lagat två gånger. Men det gör det inte trevligare för det. Bläh! Första gången fick inte bedövningen verka ordentligt, tror jag. Eller så funkade den bara inte. Det gjorde ooont! Men jag säger liksom inget. Jag bara önskar mig femton mil bort. Typ. Ja, jag andas iofs inte och det gör ju det hela lite jobbigt. Sen det där med att ta bedövning. För det första har jag sprutskräck, det sitter i sedan jag var liten. Traumatiska upplevelser på sjukhus och sånt. Jag börjar visserligen komma över det, men jag blir fortfarande helt kallsvettig så fort jag ska ta en spruta. För det andra, så ska spruthelvetet tas i munnen. I munnen! Det säger ju allt. Jag är helt redo att dö.
Jag avskyr sprutor!
Jag ska aldrig mer ha några hål i tänderna. Det har jag bestämt. Jag får skaffa löständer, eller typ.
Klart slut.
Kommentarer
Trackback
