en blogg om inget.

Det finns få låtar som får mig att rysa. Men den här gör det. Jag vet inte varför men den har alltid haft den inverkan på mig. Så länge jag har känt till den har den vart speciell. Ända sen jag hörde den första gången. Kanske just för hur jag hörde den första gången. Kanske för att han satt där och spelade den för mig. Han sjöng visserligen inte, men jag läste texten. Den är egentligen inte ens speciell. Kanske inte för andra människor, men för mig. På något sätt. Jag har aldrig vart den som lyssnat på texter. Jag kan inte tycka om en låt enbart för texten. Det måste låta bra också. Jag är helt enkelt ingen textmänniska.
Även om text liksom är viktigt. Låter ganska utbota dumt att säga att man inte är någon textmänniska när man lyssnar på Lars Winnerbäck, Lisa Ekdahl eller Kent. (sen tycker ju inte alla lika...)

Musik is teh shit.
(och nej, jag tänker inte berätta vilken låt det är. Förresten har jag redan gjort den en gång.)