en blogg om inget.

Jag vet inte om jag gråter för att killen dog. Eller om jag gråter för att jag själv är sjuk. För att jag själv kan hamna i samma situation. Det stör mig dock att en av killens repliker var "Jag har levt 26 år med sjukdomen, det är ju fantastiskt". Det är idag inte fantastiskt att leva tills man är 26 år om man har cystisk fibros. Det är normalt. Med alla nya behandlingar, allt bättre forskning och att man faktiskt kan ta reda på om man är sjuk i ett tidigt stadie gör att man kan leva "ett normal liv" Nästan.
Men jag fattar inte, att en serie producerad i USA, där forskningen är så mycket mer framskriden, tillåter en så taskig replik. Jag ska bli äldre än 26. (jag vill dock helst inte bli gammal)
Fast jag är glad att Cystsik Fibros var med i ett sånt tv-program. Då får ju folk veta... Och folk vill förhoppningsvis veta mer. Eller, ja.Man kan ju alltid hoppas.

Jag är så trött på att det bara är cancer och barndiabetes som uppmärsammas så fort det handlar om att samla in pengar. De organisationerna får ändå så fruktansvärt mycket pengar. Jag läset för ett par år sen om en tjej i Norge som har CF. Hon vek ut sig och skänkte intäkterna till forskning. Om jag bara vågade skulle jag också göra det. Eller göra en kalender, som i "Kalenderflickorna". Det har jag faktikst tänkt på...
Vem vill vara med? :D På allvar alltså...Jag räknar med dig, Malin. Capice?

Vad skulle jag göra utan min humor? Min läkare gillade iofs inte mitt existensminimumskämt, men jag skämtar inte för att få andra att skratta. Jag skämtar för att jag ska orka. Man kan inte vara allvarlig 24/7. Iaf kan inte jag det. Jag vet inte om det märks. (ha-ha)

Nej, om man skulle ta sig en kopp te eller fem. Jag är otroligt speedad, vet inte varför. Men jag klagar inte!

Klart slut.