Den besynnerliga händelsen med hunden om natten.
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är en bok skriven av Mark Haddon. Den tillhör en av de bästa böcker jag har läst.
Den handlar om 15-åriga Christopher som är autist. Han måste ha ordning och reda på allt och var sak på sin plats. Han kan räkna upp alla länder i världen eller alla primtal till 7057. Logiska resonemang är ingeting för honom. Men han saknar fullständigt empati för andra mäniskors känslor.
Han har en råtta som heter Toby.
Christopher hittar grannfruns hund ihjälslagen och beslutar sig för att lösa mysteriet med hjälp av Sherlock Holmes detektivmetoder. Efter ett bråk hemma med sin far, som ljugit för honomoch sagt att hans mor är död, rymmer Christopher för att söka upp henne. Hon bor i London. Han ger sig ut på en resa och får möta folk som inte förstår att han är autist utan bara tror att han är "knäpp i huvudet". Han måste göra saker som han tidigare inte klarat av. Det faktum att han inte förstår människors känslor gör allt så mycket svårare.
Boken är skriven i jag-form. Det är spännande. Det känns verkligen som att det är Christopher som berättar.
Herregud, människor. Läs boken!
Det var inte meningen at det skulle bli en bokpresentation, men det blev det visst ändå...
På något sätt kan jag känna igen mig i det där med att inte förstå folks känslor. Jag har svårt för det ibland. Speciellt om folk enligt min mening överreagerar. Eller folk som jämt använder frasen "Jag älskar dig". På något sätt känns det till slut så uttjatat. Även om jag vet att personen som använder det kanske känner samma sak ändå. Det blir som att säga "Hej, hur mår du?". "Hej, Jag älskar dig".
Man blir liksom avtrubbad. Som med allt annat. Förr blev man förfärad om man såg ben ovanför knäna på en kvinna. Hennegud, idag ser man så mycket mer. Men får se livebilder på söndersprängda kroppar, svältande barn och folk som flyr i panik för något. Men vem bryr sig...
Jag satt och tänkte på mitt fadderbarn häromdagen. Hon bor i Mali i västra Afrika. Tänk om hon blir bortgift när hon är runt 9-10 år. Den tanken fick mig att må illa. Mitt fadderbarn.
Eller om hon är omskuren. Jag undrar om Barnfonden sätter stopp för sånt eller vad dom gör. Eller om dom inte gör något med referensen att det "tillhör religionen".
Jag mår illa nu också. Jag måste skriva mitt brev...
Klart slut.
Den handlar om 15-åriga Christopher som är autist. Han måste ha ordning och reda på allt och var sak på sin plats. Han kan räkna upp alla länder i världen eller alla primtal till 7057. Logiska resonemang är ingeting för honom. Men han saknar fullständigt empati för andra mäniskors känslor.
Han har en råtta som heter Toby.
Christopher hittar grannfruns hund ihjälslagen och beslutar sig för att lösa mysteriet med hjälp av Sherlock Holmes detektivmetoder. Efter ett bråk hemma med sin far, som ljugit för honomoch sagt att hans mor är död, rymmer Christopher för att söka upp henne. Hon bor i London. Han ger sig ut på en resa och får möta folk som inte förstår att han är autist utan bara tror att han är "knäpp i huvudet". Han måste göra saker som han tidigare inte klarat av. Det faktum att han inte förstår människors känslor gör allt så mycket svårare.
Boken är skriven i jag-form. Det är spännande. Det känns verkligen som att det är Christopher som berättar.
Herregud, människor. Läs boken!
Det var inte meningen at det skulle bli en bokpresentation, men det blev det visst ändå...
På något sätt kan jag känna igen mig i det där med att inte förstå folks känslor. Jag har svårt för det ibland. Speciellt om folk enligt min mening överreagerar. Eller folk som jämt använder frasen "Jag älskar dig". På något sätt känns det till slut så uttjatat. Även om jag vet att personen som använder det kanske känner samma sak ändå. Det blir som att säga "Hej, hur mår du?". "Hej, Jag älskar dig".
Man blir liksom avtrubbad. Som med allt annat. Förr blev man förfärad om man såg ben ovanför knäna på en kvinna. Hennegud, idag ser man så mycket mer. Men får se livebilder på söndersprängda kroppar, svältande barn och folk som flyr i panik för något. Men vem bryr sig...
Jag satt och tänkte på mitt fadderbarn häromdagen. Hon bor i Mali i västra Afrika. Tänk om hon blir bortgift när hon är runt 9-10 år. Den tanken fick mig att må illa. Mitt fadderbarn.
Eller om hon är omskuren. Jag undrar om Barnfonden sätter stopp för sånt eller vad dom gör. Eller om dom inte gör något med referensen att det "tillhör religionen".
Jag mår illa nu också. Jag måste skriva mitt brev...
Klart slut.
Kommentarer
Trackback
