Komma här och bloda ner.
När jag var liten, eller ja, yngre, för lets face it, större lär jag ju aldrig bli, så var min favoriträtt blodpudding och fläsk. Med lingon såklart. Jag jublade varje gång jag fick det och jag kommer ihåg att jag åt potatisplättar (som serverades samtidigt som blodpudding) i skolan för att ingen skulle skratta åt att jag tyckte om blodpudding. Tyckte man om sånt så var man ju helkonstig. Det var ju för sjutton blod. Ve och fasa liksom. Det var väldigt traumatiskt. Men jag tyckte ändå att det var gott och varje födelsedag åt vi blodpudding med fläsk och lingon. Jag tycker fortfarande att det är gott, men den där jubland känslan som man fick när man var yngre är liksom borta. Det är tråkigt. För man var ju så glad. Blodpuddingsdagen var bästa dagen i veckan. (mamma skrev alltid matlista för en vecka i taget) Nåja, shit happens antar jag. Fan vad tråkigt det är att inte vara barn. Eller, det finns ju många fördelar med att inte vara barn också, men ändå.
Idag är en blodpuddingsdag. Och om jag känner efter riktigt nog kanske jag kan vara lite happyhappy. Sålänge jag slipper laga maten själv är jag glad. Ha. Man kan vara jubelglad, man måste alltså bara rikta glädjen. Det är sååå man gör. Cool.
Nu ska jag äta en varm macka. En liten förrätt. Med whiskeycheddar på. Yaam.
Kommentarer
Trackback
